flisas

Jobb. En sväng till mormors lägenhet för att lämna nycklarna vid besiktningen. Jag hade frågat hur många nycklar det skulle finnas - svaret var tre. men det var fem visade det sig. Jag hade fyra... Varför svara när man inte vet? Jag blev irriterad. Ledsen. Arg. Förtvivlad. Orkeslös. Återigen kommer bitterheten över mig. Och att vara bitter är ingen fin egenskap. Jag försökte vända det - tänkte att jag åtminstone hann med en liten promenad i solsken, när jag gick till mormor och letade... Och att jag fick träffa henne. Men ibland är det inte lätt att vara människa. Barnbarn. Liten. Ensam?
Åkte tillbaka till jobbet. Några tårar trillade på kinden. En kram. Några värmande ord. Torkade tårar. Lite utkletad mascara. Och med ett leende stod jag återigen framför ett gäng elever.
Hämtade Sigge. Linus var hos en kompis - en sån lycka. Att få känna sig "normal". En kompis som ringer... Och jag funderar över fredagens initiativ - rocka sockorna. Det handlar om att vi får vara som vi är - frågan är bara hur annorlunda man får vara... Egentligen... Det är lätt att ta på sig olika strumpor. Säga att man accepterar. Men det är svårt att vara överseende när barn stör på bio, när barnet slår en klasskompis i ren frustration, när eleven pratar rakt ut på lektionen eller inte förstår övningen på idrottsaktiviteten. När inte barn springer lika fort på fotbollsplanen, lägger sig och skriker hysteriskt i affären eller säger konstiga saker... Då är det lätt att det fälls kommentarer om bristande uppfostran, coachning och vilka som ska få en plats i laget... Det brukar låta annorlunda när det slagna barnet är ditt... Det är lätt att säga att alla är lika mycket värda, att olika är bra, att annorlunda berikar - men det är svårt att visa i handling - förutom i ett par olika strumpor då... men det kanske är en början? Världen kommer bli finare om vi accepterar olikheter, och först då kan barn, och människor, med svårigheter, lättheter och olika funktionsuppsättningar få en ärlig chans att lyckas.