27/3; fredag
Fredag. Fredag innan lov. Jag gick en runda med myggan när jag kom hem. Oändligt långsamt. Andades ett andetag i taget. Tog ett steg i taget. Syre långt ner i lungorna. Min kropp orkade inte gå snabbt. Jag blundade. Vilade i varje steg. För många dagar har kroppen stressat sig igenom dagarna. Jag har känt, flera veckor, hur hjärtat har slagit dubbelslag, och jag har fått kippa efter andan innan hjärtat återigen slår i lagom takt, jag har känt magsaften rinna till och magkatarren som har varit på gång. Känt tröttheten. Sett leder svullna upp. Ett finger. En handled. En ömmande tumme. Ett ont knä. Stelhet. Men nu tillät jag kroppen att gå ner i varv. Jag såg min glada hund yra omkring. Andades. Långsamt. Gick. Långsamt. Sakta gick jag genom skogen. Mot påsklovet.
Och så tänkte jag på ett inlägg om förstelärare som jag läste igår på facebook... "När man tänker på konceptet förstelärare så föreställer sig säkert många en stark person som kan stötta andra. I själva verket tror jag att försteläraren på många sätt är en av skolans sköraste resurser - som bör behandlas oerhört varsamt av skolledningen.
Många lärare som tar ansvar för förändringsarbete utan att inneha en formell ledarroll utsätter sig nämligen för en mängd problem som i slutändan kan göra att de blir disillusionerade och slutar leda arbetet. Michael Huberman (1993) studerade under lång tid lärares karriärsutveckling och formulerade det som senare kom att kallas "Hubermanparadoxen", en tes som beskriver hur man, för att gå igenom läraryrket med en bibehållen känsla av tillfredsställelse, bör hålla sig till sitt eget arbete i det egna klassrummet med de egna eleverna. Hubermans forskning visade att lärare som istället tog en informell ledarroll och ville arbeta med hela kollegiets utveckling, för att de fann detta arbete stimulerande, till slut ofta hamnade i lägen av utbrändhet; de förlorade sina positiva känslor inför arbetet, hamnade i konflikter med kollegor och kände en allmän känsla av besvikelse inför sin karriär. Arbetsuppgifterna var visserligen stimulerande, men organisationen och strukturen kring arbetet fattades; lärarna upplevde att de inte kunde jonglera båda dessa roller (undervisa respektive leda) samtidigt.
En annan forskare som tittat mycket på detta är Michael Fullan. En av anledningarna till att skolprojekt ofta misslyckas, eller bara sprids till små grupper av lärare, kan enligt honom vara att resurser och tidstilldelning är för liten, och att resultatet och spridningen därför också blir liten. Lärare i informella ledarskapsroller anstränger sig enormt med de små medel de har, men bränner som han menar ”oundvikligen” ut antingen sig själva eller sin passion inför projektet. När omgivningen märker att idéer som initalt blåses upp stort sedan snabbt misslyckas leder detta till vad han kallar en ”this, too, shall pass”-mentalitet bland kollegorna som kan göra det ännu svårare för de lärare som faktiskt vill få till en bestående förändring.
Judith Little har också beskrivit detta fenomen, och hon menar att de lärare som omfamnar förändring, och i den processen tar ett informellt ledarskap, behöver stort stöd från skolledningen och skoladministrationen när det gäller att hantera sin roll i reformarbetet. I den ganska svåra dynamik som uppstår mellan den som vill förändra och grupper på skolan som vill upprätthålla status quo finns det grogrund för en bevikelse hos entusiastiska lärare, som helt enkelt inte orkar hålla glöden vid liv (fenomenet har till och med ett namn: "disappointed reform enthusiasts")
Förstelärarollen är ett sätt att formalisera det informella ledarskapet men vi är ju inte ensamma med denna idé i Sverige. Tyvärr har konceptet ur ett internationellt perspektiv ofta lett till att dessa lärare distansierar sig eller distansieras från de övriga kollegorna, eftersom satsningarna sällan tar skolkulturen (en allmän, nationell, regional eller lokal) i beaktande. Dessutom får de som har informella ledarskapsroller sällan den utbildning som behövs för att bli riktigt effektiva som katalysatorer för förändring, och det finns också en risk för konflikter mellan olika informella ledare. ..."
Referenser
Fullan, Michael, "Broadening the concept of teacher leadership." Professional development in learning-centered schools (1997): 34-48.
Leithwood, Kenneth, Riehl Carolyn, ”What do we already know about educational leadership”, i Firestone, W. A., & Riehl, C. (2005). A new agenda for research in educational leadership.
Little, Judith Warren. "The emotional contours and career trajectories of (disappointed) reform enthusiasts." Cambridge Journal of Education 26.3 (1996): 345-359.
Jag har tänkt på fenomenet. Förstelärare. Är det värt det? Vilket är priset? Vad är det som gör att jag är en förstelärare? Vad är mitt uppdrag? Vilken utbildning har jag att driva förändring? Jag har ingen extra tid för uppdraget. Jag tror inte att jag är personen som blir utbränd - är det någon som tror det? Jag tror däremot också att det är viktigt för all förändring att den har stöd hos ledningen och backas upp av den samme! Det är också viktigt att förstelärare har nedsättning i sin tjänst om man ska driva utveckling utan att bli utbränd! Kollegialt lärande är ett samarbete - en delaktighet, inte en envägskommunikation, en föreläsning. Jag får så fantastiskt mycket bra från mina kollegor på jobbet - och i det utvidgade kollegiet i t.ex. olika facebookgrupper. Det är viktigt! Delaktigheten.
Nu ska jag fortsätta att andas i lugn takt. Åka på ridning med Klara.
Och så tänkte jag på ett inlägg om förstelärare som jag läste igår på facebook... "När man tänker på konceptet förstelärare så föreställer sig säkert många en stark person som kan stötta andra. I själva verket tror jag att försteläraren på många sätt är en av skolans sköraste resurser - som bör behandlas oerhört varsamt av skolledningen.
Många lärare som tar ansvar för förändringsarbete utan att inneha en formell ledarroll utsätter sig nämligen för en mängd problem som i slutändan kan göra att de blir disillusionerade och slutar leda arbetet. Michael Huberman (1993) studerade under lång tid lärares karriärsutveckling och formulerade det som senare kom att kallas "Hubermanparadoxen", en tes som beskriver hur man, för att gå igenom läraryrket med en bibehållen känsla av tillfredsställelse, bör hålla sig till sitt eget arbete i det egna klassrummet med de egna eleverna. Hubermans forskning visade att lärare som istället tog en informell ledarroll och ville arbeta med hela kollegiets utveckling, för att de fann detta arbete stimulerande, till slut ofta hamnade i lägen av utbrändhet; de förlorade sina positiva känslor inför arbetet, hamnade i konflikter med kollegor och kände en allmän känsla av besvikelse inför sin karriär. Arbetsuppgifterna var visserligen stimulerande, men organisationen och strukturen kring arbetet fattades; lärarna upplevde att de inte kunde jonglera båda dessa roller (undervisa respektive leda) samtidigt.
En annan forskare som tittat mycket på detta är Michael Fullan. En av anledningarna till att skolprojekt ofta misslyckas, eller bara sprids till små grupper av lärare, kan enligt honom vara att resurser och tidstilldelning är för liten, och att resultatet och spridningen därför också blir liten. Lärare i informella ledarskapsroller anstränger sig enormt med de små medel de har, men bränner som han menar ”oundvikligen” ut antingen sig själva eller sin passion inför projektet. När omgivningen märker att idéer som initalt blåses upp stort sedan snabbt misslyckas leder detta till vad han kallar en ”this, too, shall pass”-mentalitet bland kollegorna som kan göra det ännu svårare för de lärare som faktiskt vill få till en bestående förändring.
Judith Little har också beskrivit detta fenomen, och hon menar att de lärare som omfamnar förändring, och i den processen tar ett informellt ledarskap, behöver stort stöd från skolledningen och skoladministrationen när det gäller att hantera sin roll i reformarbetet. I den ganska svåra dynamik som uppstår mellan den som vill förändra och grupper på skolan som vill upprätthålla status quo finns det grogrund för en bevikelse hos entusiastiska lärare, som helt enkelt inte orkar hålla glöden vid liv (fenomenet har till och med ett namn: "disappointed reform enthusiasts")
Förstelärarollen är ett sätt att formalisera det informella ledarskapet men vi är ju inte ensamma med denna idé i Sverige. Tyvärr har konceptet ur ett internationellt perspektiv ofta lett till att dessa lärare distansierar sig eller distansieras från de övriga kollegorna, eftersom satsningarna sällan tar skolkulturen (en allmän, nationell, regional eller lokal) i beaktande. Dessutom får de som har informella ledarskapsroller sällan den utbildning som behövs för att bli riktigt effektiva som katalysatorer för förändring, och det finns också en risk för konflikter mellan olika informella ledare. ..."
Referenser
Fullan, Michael, "Broadening the concept of teacher leadership." Professional development in learning-centered schools (1997): 34-48.
Leithwood, Kenneth, Riehl Carolyn, ”What do we already know about educational leadership”, i Firestone, W. A., & Riehl, C. (2005). A new agenda for research in educational leadership.
Little, Judith Warren. "The emotional contours and career trajectories of (disappointed) reform enthusiasts." Cambridge Journal of Education 26.3 (1996): 345-359.
Jag har tänkt på fenomenet. Förstelärare. Är det värt det? Vilket är priset? Vad är det som gör att jag är en förstelärare? Vad är mitt uppdrag? Vilken utbildning har jag att driva förändring? Jag har ingen extra tid för uppdraget. Jag tror inte att jag är personen som blir utbränd - är det någon som tror det? Jag tror däremot också att det är viktigt för all förändring att den har stöd hos ledningen och backas upp av den samme! Det är också viktigt att förstelärare har nedsättning i sin tjänst om man ska driva utveckling utan att bli utbränd! Kollegialt lärande är ett samarbete - en delaktighet, inte en envägskommunikation, en föreläsning. Jag får så fantastiskt mycket bra från mina kollegor på jobbet - och i det utvidgade kollegiet i t.ex. olika facebookgrupper. Det är viktigt! Delaktigheten.
Nu ska jag fortsätta att andas i lugn takt. Åka på ridning med Klara.
Kommentarer
Trackback