5/5; tisdag
Klara är på innebandy. Linus på fotboll - regnet öser ner... Sigge och jag sitter hemma. Anders är på väg hem från Stockholm. VI har intagit mat och väntar på att hämta Linus. Jag har en student på jobbet - det är lärorikt, även för mig. Man tvingas tänka till. Varför jag gör på ett eller annat sätt... Nu handlar det mycket om att rädda, bedöma, sporra, sy ihop - bygga hela bilder av så hela elever som möjligt.
Jag har varit på samtal med Linus och Klara. Jag har suttit på oändligt många samtal I alla olika roller. ”Alla barn ska få en ärlig chans i skolan. Alla elever ska få den tid och det stöd de behöver av sina lärare.” Så skriver Gustav Fridolin på Utbildningsdepartementets hemsida. Mina barn får stöttning i skolan. Är det tillräckligt? Vad är tillräckligt? Skoldagarna funkar bra. Om en elev inte når målen - kraven - får den då tillräckligt med hjälp och stöttning? När ska man klara målen? För oss föräldrar är det viktigaste att skoldagarna funkar. Att barnen lär sig. Att de trivs. Att de mår bra! Självklart vill vi att de ska lyckas, att de ska lära sig saker och få en bra självkänsla. Jag läser om regeringens satsningar inom skolan: ”Alla barn ska få en ärlig chans i skolan.” Trots detta kan jag inte få bort klumpen i magen när jag tänker på hösten. För jag vet att förändringar tar tid och medan tiden går så är det våra barn som lider...
Kan alla klara skolans krav, på samma tid? Jag tänker på nyanlända - jag sliter mitt hår för att få elever med obefintlig eller väldigt kort, skolbakgrund godkända på högstadiets kurser i biologi och kemi. Jag tänker på alla med olika diagnoser... Jag tänker på dem som inte tänker som alla andra, som har en hjärna som faktiskt inte fungerar som alla andras, som inte är lika snabb och som inte har lika många kopplingar - jag tänker på dem som har svag teoretisk begåvning. De här barnen skickas till utredning (ofta flera gånger) för diagnoser som adhd eller dyslexi, medan man inte talar om det verkliga problemet - det finns ingen diagnos, och de passar inte in i systemet. Kunskaperna räcker inte för ett E - och de har inte rätt att gå på särskolan med anpassad undervisning och det finns en rättighetslagstiftning där man kan få stöd hela livet. Den som ligger strax över gränsen förväntas klara grundskolans mål - utan direkt förståelse, kunskap eller hjälp. För många barn blir skolgången ett enda långt lidande. Enligt skollagen har alla barn som har behov av särskilt stöd rätt till det, men i praktiken gör en diagnos det lättare att få hjälp. Skolan måste börja prata om det här på ett respektfullt sätt, i stället för att låtsas som det inte finns och osynliggöra både elever och problemet.
Elisabeth Fernell (SvD http://mobil.svd.se/nyheter/de-svagbegavade-ar-tabu-i-skolan_svd-3187240), professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Gillbergcentrum vid Göteborgs universitet:"– Jag har ställt mig frågan vilken teoretisk begåvning som behövs för att klara skolans mål? Egentligen borde målen vara satta så att även svagbegåvade har förmåga att klara dem. Vi har en IQ-gräns för utvecklingsstörning och särskola för de barnen, alla andra förväntas klara grundskolans mål."
Samma fråga ställer jag mig ofta. Krav som inte rimmar. En skola som är för alla - en skola för alla, en skola där vi som lärare har uppgiften att få alla godkända - hur kan då elever som är i skolan varje dag, som gör så gott de kan - inte klara skolan? Ekvationen går inte ihop...
Jag har varit på samtal med Linus och Klara. Jag har suttit på oändligt många samtal I alla olika roller. ”Alla barn ska få en ärlig chans i skolan. Alla elever ska få den tid och det stöd de behöver av sina lärare.” Så skriver Gustav Fridolin på Utbildningsdepartementets hemsida. Mina barn får stöttning i skolan. Är det tillräckligt? Vad är tillräckligt? Skoldagarna funkar bra. Om en elev inte når målen - kraven - får den då tillräckligt med hjälp och stöttning? När ska man klara målen? För oss föräldrar är det viktigaste att skoldagarna funkar. Att barnen lär sig. Att de trivs. Att de mår bra! Självklart vill vi att de ska lyckas, att de ska lära sig saker och få en bra självkänsla. Jag läser om regeringens satsningar inom skolan: ”Alla barn ska få en ärlig chans i skolan.” Trots detta kan jag inte få bort klumpen i magen när jag tänker på hösten. För jag vet att förändringar tar tid och medan tiden går så är det våra barn som lider...
Kan alla klara skolans krav, på samma tid? Jag tänker på nyanlända - jag sliter mitt hår för att få elever med obefintlig eller väldigt kort, skolbakgrund godkända på högstadiets kurser i biologi och kemi. Jag tänker på alla med olika diagnoser... Jag tänker på dem som inte tänker som alla andra, som har en hjärna som faktiskt inte fungerar som alla andras, som inte är lika snabb och som inte har lika många kopplingar - jag tänker på dem som har svag teoretisk begåvning. De här barnen skickas till utredning (ofta flera gånger) för diagnoser som adhd eller dyslexi, medan man inte talar om det verkliga problemet - det finns ingen diagnos, och de passar inte in i systemet. Kunskaperna räcker inte för ett E - och de har inte rätt att gå på särskolan med anpassad undervisning och det finns en rättighetslagstiftning där man kan få stöd hela livet. Den som ligger strax över gränsen förväntas klara grundskolans mål - utan direkt förståelse, kunskap eller hjälp. För många barn blir skolgången ett enda långt lidande. Enligt skollagen har alla barn som har behov av särskilt stöd rätt till det, men i praktiken gör en diagnos det lättare att få hjälp. Skolan måste börja prata om det här på ett respektfullt sätt, i stället för att låtsas som det inte finns och osynliggöra både elever och problemet.
Elisabeth Fernell (SvD http://mobil.svd.se/nyheter/de-svagbegavade-ar-tabu-i-skolan_svd-3187240), professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Gillbergcentrum vid Göteborgs universitet:"– Jag har ställt mig frågan vilken teoretisk begåvning som behövs för att klara skolans mål? Egentligen borde målen vara satta så att även svagbegåvade har förmåga att klara dem. Vi har en IQ-gräns för utvecklingsstörning och särskola för de barnen, alla andra förväntas klara grundskolans mål."
Samma fråga ställer jag mig ofta. Krav som inte rimmar. En skola som är för alla - en skola för alla, en skola där vi som lärare har uppgiften att få alla godkända - hur kan då elever som är i skolan varje dag, som gör så gott de kan - inte klara skolan? Ekvationen går inte ihop...
Kommentarer
Trackback