flisas

Var det bristen på intag av morgonkaffe? Eller vissheten om att det kommer bli en lång dag - där det inte finns utrymme för något som går fel? Eller jackan som hade gått sönder? Eller barnet som blev upprörd över att jackan hade gått sönder? Som skrek. Som fick mig att tappa fattningen? Som fick min dag att börja dåligt... Som fick mig att skrika på mina barn. Som fick mig att vilja bryta ihop, kapitulera, och börja om.
Jag vet inte. Något var det. Jackan blev droppen och det som var mest fysiskt. Något att ta på. Och jag fick ingen möjlighet att börja om. Det går inte att spela tillbaka, ta tillbaka. Orden är sagda. Skriken är skrikna. Det enda jag kunde göra var att be om ursäkt. Gå fram till barnet på skolgården - där han gick i sin regnjacka istället för dunjacka - och krama om honom. Försöka få honom att förstå. Och ringa till Anders och be honom gå till affären och reklamera i kväll.
Sätta mig på utvecklingssamtalet på dagis. Åka till jobbet. Ta en kopp kaffe. Andas. Och ta en sak i taget. Jobba. Åka hem. Laga mat. Köra in Klara till innebandyträning. Äta. Och till och med hinna med en kort bloggpaus, innan jag ska lämna Linus på fotboll och Sigge och jag ska åka på luciamöte.