flisas

Från ingenstans. Ett ord. Från någon man tror ska veta. Som levererar en sanning - som om den vore hundraprocentig. Tårarna stiger i ögonen. På lunchen. Jag undviker blickar. Försöker förstå, Hon backar. Menade kanske inte riktigt så. Och det finns ju undantag. Och det ordnar sig nog. Jag har fått höra så mycket. Från så många. Som borde veta - att de inte borde leverera sanning som inte är med verkligheten överensstämmande. "Han är blind." "Han är döv." Han är autistisk." Ord som förvrängs. Som tas ur sitt sammanhang. Inget handlade egentligen inte om mig - eller mina barn... Men ord som levereras som sanningar istället för antaganden... Jag borde ha blivit van. Jag vänjer mig aldrig. Borde inte ta det personligt. Men jag var så oförberedd idag... Torkade tårarna. Log mot mina elever.
Och ikväll kramar jag sonen extra hårt. Och tänker att med eller utan diagnoser - med eller utan likheter och olikheter - med eller utan lättheter och svårigheter - så är allt bara variationer av ett normaltillstånd som egentligen inte existerar...