9/11; måndag
Jag är ute med hunden - i mörkret, vinden viner och regnet öser ner. Vi har haft en fin höst - minimalt med regn och blåst.
Jag tittar in genom fönstret.
Två barn. Ett av dem skriver ett av sina första ord.
Jag ser in genom ett fönster - en nybliven mamma med en liten dotte mot bröstet. Känner känslan. Den lilla. Ett oskrivet kapitel. Så oförstörd. Så hjälplös. Känner längtan - eller? Jag vet inte...
Jag har jobbat hela dagen. Kom hem sent. Läste igenom läxan med ett barn i farten. Lagade mat på en höft. Skickade iväg ett barn på innebandy med pappan.
Jag går förbi ålderdomshuset. Jag ser en skymt av mormor. Känner mig rädd. Varför? Ensamhet. Att inte vara behövd. Saknad.
Jag går vidare i mörkret. 
Jag tittar in genom fönstret.
Två barn. Ett av dem skriver ett av sina första ord.
Hemma.
Mitt i livet. Mitt i livet? Jag hoppas det. Jag vill se mina barn växa upp, se dem stå på egna ben. Och jag vill bli gammal och kunna se tillbaka med glädje. Kunna vara nöjd. Jag vill vara där jag är. På riktigt.
Kommentarer
Trackback