20/9; söndag
Ibland blir jag helt tokig. På mig själv. Alla känslor på en och samma gång. Alla dessa tankar och känslor som kommer över mig gör de inte lätt! De bara sveper in över mig helt oförberett. En storm. Som inte går att stoppa. De kan vara svårt att tackla dessa stunder. Jag vill inte. Det blir för mycket på en gång. Käkar som bits ihop. Ord som vill ut. Tryck över bröstet. Pulsen ökar.
Jag vill inte skrika.
Känslorna måste ut. Alla ord.
Jag vill inte tänka och känna som jag gör. Samtidigt som jag känner att de måste ut. Och det känns som om det enda sättet att bli av med dem - är att skrika. Jag önskar bara att jag kunde värdera dem. Sätta dem i perspektiv. Trycka undan dem - till det finns utrymme. Men de pockar på - tar överhanden. Otämjda kommer de ut. Som ett vrål genom strupen - obearbetade. Skrik dom innehåller så mycket - smärta, oro, frustration, rädsla, hopplöshet, förtvivlan - och oändligt med kärlek. Hysteriska. Avgrund. Oavsett om de är bra eller dåliga... Vad får mig att känna det här? Det är så mycket. Vad är det som gör att de ibland måste ut?
Det är så mycket tvivel - på mig själv, skolan, mitt barn... Idag var det läxan som vi hade olika uppfattningar om. Vad? Läraren hade inte skrivit vilket kapitel. Nu fanns tid att göra läxan - men läraren svarade inte på sms. Frustration över att läsa "samma" kapitel som förra veckan...
Så mycket frustration. Det kunde varit enkelt...
Det finns så många svårigheter.
Det finns en sorg i att livet inte blev som jag trodde - en känsla av skuld i varför det blev...
Det finns en maktlöshet i att vara mamma.
Det finns drömmar och hopp om hur framtiden - och ändligt med mardrömar och farhågor hur det kan bli. Och ibland kan inte tankarna stanna i det fantastiska nuet, de skenar iväg, och blir oöverstigbara berg.
Det finns en stolthet och glädje i vilka individer vi är - samtidigt som det finns dagar då jag känner mig ifrågasatt och fruktansvärt dålig.
Det finns stunder då allt känns förlorat - och det finns dagar då vi har allt att vinna. Vinner allt.
Det finns yttre omständigheter som vi aldrig kan rå på. Okunskap. Ovilja. Förutfattade meningar. Ibland syns inte förståelsen och acceptansen av olikheter.
Det finns stunder nät ilska, oro, sorg, ovisshet och trötthet tar överhanden över hopp, stolthet, tro, ro och glädje...
Det finns tillfällen när jag inte orkar hålla ihop, när jag önskar mig bort från allt. Även om jag för det allra mesta vill vara precis där jag är... Då jag njuter och förundras.
Det finns stunder då allt kommer över mig på en gång - hårt och brutalt.
Jag försöker. Intryck och uttryck - som avtryck. Jag önskar att jag slapp bergochdalbanan - att svängarna inte var så kraftiga. Dalarna inte lika djupa och höjderna inte så oöverstigbara. Urladdningarna. Så fulla av energi. Så dränerade på detsamma. Jag antar att dessa dagar kallas livet... Kärlek.
Vem kan hjälpa en mamma som inte orkar? Vem kan få tyst på orden? Vem kan bära barnets talan? Vem kan torka tårarna? Och förhindra en storm? Vem kan lindra?
Jag är trött på att tappa kontrollen över orden. Jag önskar att jag kunde censurera orden. Och kväva skriken. Orden sårar. Skapar olust. Riskerar att blisjälvuppfyllande profetia. För mig. För dig. För oss.
Kommentarer
Trackback