Det blev...

Ett spår med myggan. Och jag känner att jag nästan har glömt känslan av lycka när hunden tar ett klockrent upptag. Känslan när jag känner draget i linan. När jag bara kan följa efter. När hon plockar de två föremål som finns. När svansen går. Lyckan. Att lyckas. Jag har nästan glömt hur häftigt det är. För en sekund kändes det som min fantastiska stjärna, stimma - men myggan leverade. Presterade. Visade. Att vara ett med en hund. Är en fantastisk upplevelse. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback