flisas

Dagis ringde, precis när jag hade avslutat förra blogginlägget. De ville ta kort på alla barnen. Vi skulle mötas på lekplatsen. Efteråt förlängde Sigge och jag turen. Vi går långsamt genom skogen. Bakom huset. På välkända stigar. Hand i hand. Vi har gått där många gånger. Så många gånger att jag har tappat räkningen. Sigge frågar vilken väg vi ska ta - den långa eller den korta. Jag tänker på de tusentals människor som går genom Europa i dessa dagar. Flyr. Till något annat. Vi går för att komma Hem. För att vi vill. De går långt. Hur länge orkar man? Hur länge orkar man bära sitt barn? När man måste... Vad händer när man inte orkar mer? Vi har nog alla sett bilden av pojken på stranden - pappan som tappade taget.
De har inget svar på hur långt det är kvar. Eller vart de ska. De kan inte välja. Vi går för att vi vill. Vi fick till och med en muffins av dagis. Deras vandring är på liv och död.
Jag minns ett samtal med en kvinna för ett par veckor sedan - hon ville att jag skulle stödja Röda Korset. Jag behövde bara betala - inte göra något. Och min känsla var - att jag verkligen skulle vilja göra något. På riktigt. Om jag inte behövdes här hemma med, och för, min familj - så hade jag nog åkt för att hjälpa människor i nöd.
Många gånger, och säkert har jag sagt det själv någon gång, hör man att vi inte ska "ta hit fler flyktingar än vi klarar av". Vadå klarar av? Så länge det är bättre här än där? Vem har rätt till Världen? Vem flyr - som inte behöver det? Vem vill leva i ett krig...