27/8; lördag
Baron och jag har varit ute idag. Vi har tittat på farligheter. Ljung. Stockar. Stenar.
”Jag skall gå och akta mig för att trilla i älven!”
”Var ska du göra det, frågar Skalleper?”
”Tja, jag måste ju göra det vid älven om det skall vara någon mening med det!”
Vi galopperade mellan ljungtuvor, förbi stockar och stora stenar. Vi skrek efter farligheter. Och vi fick dem. Men vi tog oss förbi dem. Över dem. Runt dem. Genom dem. Vi hoppade över helvetesgap. Man måste det. För att växa. För att överleva. Man får inte trilla - för då gör man inget mer...
Jag vet inte hur många helvetsgap jag hoppat över. Med det menar jag alla de saker jag gjorde som kunde få mig att slå ihjäl mig:
Jag reste mig upp från alla fyra till två ben och sedan stapplade jag ut med mina vingliga ben och tyckte att jag gjort något stort. Jag kunde gå.
Jag lärde mig cykla på för stora cyklar.
Jag lärde mig vara försiktig med knivar för jag skar mig några gånger och det gjorde ont.
Jag lärde mig att rida stora hästar. Några gånger har man sett döden i vitögat. Känt smärtan. Varit en hårsmån från förlamning. Men jag reste mig igen.
Jag lärde mig att …
Många gånger är världen tryggare nu - än då. För barnen. Det finns cykelhjälmar, nät runt studsmattan och vuxna som är med. Ibland tror jag vi förneka barnen den verklighet de behöver. Jag ser överbeskyddande vuxna. Berövar vi dem deras viljor. Min mamma lärde mig inte cykla… men hon blev överlycklig då jag kunde… jag gjorde för att jag ville. Idag är det föräldrarna som vill innan ungarna ens har få viljan i sig. Man måste vilja för att våga. Man måste leva för att våga. Man måste våga för att leva. Annars är man bara en liten lort...
Nu väntar fotboll. Vi ska titta när Klara dömer en match och när Klara spelar en. Anders spelar golf - imorgon har han tävling. Igår hade vi hela Klaras innebandylag med föräldrar här. Vi laddar våra batterier med vänner, lek, ridtur, fotboll och golf. Och farligheter.
”Jag skall gå och akta mig för att trilla i älven!”
”Var ska du göra det, frågar Skalleper?”
”Tja, jag måste ju göra det vid älven om det skall vara någon mening med det!”
Vi galopperade mellan ljungtuvor, förbi stockar och stora stenar. Vi skrek efter farligheter. Och vi fick dem. Men vi tog oss förbi dem. Över dem. Runt dem. Genom dem. Vi hoppade över helvetesgap. Man måste det. För att växa. För att överleva. Man får inte trilla - för då gör man inget mer...
Jag vet inte hur många helvetsgap jag hoppat över. Med det menar jag alla de saker jag gjorde som kunde få mig att slå ihjäl mig:
Jag reste mig upp från alla fyra till två ben och sedan stapplade jag ut med mina vingliga ben och tyckte att jag gjort något stort. Jag kunde gå.
Jag lärde mig cykla på för stora cyklar.
Jag lärde mig vara försiktig med knivar för jag skar mig några gånger och det gjorde ont.
Jag lärde mig att rida stora hästar. Några gånger har man sett döden i vitögat. Känt smärtan. Varit en hårsmån från förlamning. Men jag reste mig igen.
Jag lärde mig att …
Många gånger är världen tryggare nu - än då. För barnen. Det finns cykelhjälmar, nät runt studsmattan och vuxna som är med. Ibland tror jag vi förneka barnen den verklighet de behöver. Jag ser överbeskyddande vuxna. Berövar vi dem deras viljor. Min mamma lärde mig inte cykla… men hon blev överlycklig då jag kunde… jag gjorde för att jag ville. Idag är det föräldrarna som vill innan ungarna ens har få viljan i sig. Man måste vilja för att våga. Man måste leva för att våga. Man måste våga för att leva. Annars är man bara en liten lort...
Nu väntar fotboll. Vi ska titta när Klara dömer en match och när Klara spelar en. Anders spelar golf - imorgon har han tävling. Igår hade vi hela Klaras innebandylag med föräldrar här. Vi laddar våra batterier med vänner, lek, ridtur, fotboll och golf. Och farligheter.
Kommentarer
Trackback