flisas

Ni som är lärare vet vad det innebär att ha fem lektioner en dag. Det innebär minimala raster - speciellt när man har kemilabb och behöver ställa fram och plocka undan, och fikarummet och toaletten ligger i andra änden av skolan... Speciellt när inte mina två parallellklasser ligger efter varandra utan sprida för vinden - som skjutna av hagelgevär på det vita A4-arket som kallas schema. Det innebär att man får prata med en ledsen elev i farten, ringa en mamma och boka ett möte på stående fot... Lägg till att en mamma ringer precis när man ska gå hem, och vill lämna lite grejer inför morgondagen. Bara lite snabbt - i andra änden av byggnaden - i helt fel riktning till parkeringen. Och så behövde jag uppdatera hemsidan - det kom ett mail med information om en föreläsning för nian. I sista sekund. Och lägga in frånvaron. Jag kommer hem. Är uppe i varv. Hämtar Sigge. Dammsuger av bara farten. Lämnar Linus på fotboll. Anders och Klara är på innebandy. Lagar mat - fläskfilé, kantareller, bacon och pasta. Slänger sopor. Plockar vissna blommor på stolparna. Pelargoner. Mamma gillade dem. Jag tyckte att de luktade för starkt - men gillar dem på grindstolparna. Och när jag står där och plockar de vissna bladen - tänker jag på en lunch förra veckan när vi pratade om pelargoner. Jag tänkte på vilka olika samtalsämnen det kan vara runt lunchbordet. Och i samma stund minns jag vår käre vän I - som sa till sina arbetskamrater när han tyckte att de pratade för mycket recept - att de skulle "diskutera samlagsställningar istället"... Kan se dem framför mig.
Och så minns jag gårdagens sköna kommentar från en ny ridkompis i stallet - hon kommer från Skåne. Och "hon hade aldrig sett så många träd...", hon tyckte att det "kändes som i en film". Vi har så många olika bakgrunder, så olika erfarenheter och intressen. Vi är olika. Det berikar. Det är lätt och säga. Samtidigt ser jag det hela tiden - i skolan och samhället - att det är lång väg kvar innan vi på allvar betraktar olikhet som normalitet. Vi har ett stort arbete framför oss. I skolan borde det enda ledordet vara "världsfred" - tolerans och svängrum att vara den man är i den tid vi lever. Kepsdebatten är förbi - men mobilens vara eller icke vara diskuteras i lärarrummen - liksom om snapchat ska få finnas på paddan... Facebook? Instagram? Tiden vi lever i nu är digital - arenorna har blivit fler, vare sig vi tänker på kunskap, spel eller dating. Det finns inte längre bara skola, fotbollsplaner eller disco - att mötas på, att lära sig i eller spela på... Acceptera. Se framåt. Lev i tiden vi lever i. Jag möter så många kloka ungdomar med en medvetenhet jag inte ens var i närheten av i deras ålder. De kommer att ifrågasätta, protestera och de kommer att komma på nytt. Vi måste acceptera. Lära. Vilja. Möta. Världen har förändrats. Och det går snabbt nu. Vi hinner inte riktigt med. Det är inte riktigt vår verklighet vi lever i nu. Men det är våra barns. Och vi måste ge dem möjligheter. Vi måste släppa taget - ta klivet ur vår komfortzon och det som vi känner till. Vi måste tänka utanför boxen och det vi kallar normalt. Acceptera. Tolerera. Nutiden.