3/8; onsdag
En ridtur inledde morgonen, efter att ha lämnat Klara på fotbollsläger. Anders är och spelar golf. Under dagen har det blivit allt kallare. Det känns som om hösten närmar sig. Kvällarna är mörkare. Snart är sommarlovet - och semester - slut. Pärlbandet av oändliga dagar av sol, bad, pannkakor, ridturer, UNO-kortspel, tvätt, sovmorgnar... och allt annat som hör ledigheten till - det vi ska kalla minnen får läggas till vår bank att leva på... Snart är det vi kallar vardag här igen. Och samtidigt vet vi att det vi kallar minnen för livet är minnen som aldrig lämnar en... Jag minns den känslan av ensamhet jag känt när mina barn - och mina elever - kämpar, när det brottas med känslor de inte förtjänar och när det i förtvivlan försöker göra sig förstådda. Det är ofta jag känner mig otillräcklig att möta de här känslorna. Jag kan inte alltid möta dem med förståelse... Jag försöker. Jag försöker förstå. Men ibland tappar jag modet, orken och förståndet. Det är en sorg över att inte räcka till i kampen att ta sig över hindren - ibland hinner man inte ens andas mellan hinderna... Och det finns inget annat val än att fortsätta försöka övervinna det ena hindret efter det andra - utan paus, utan luft i lungor.na Det är tröttsamt när minnena blir verklighet, om och om igen.
Ofta när jag ligger i sängen på kvällen och det är dags att sova så tänker jag igenom dagen som har varit. Och många gånger tänker jag på saker som gör att jag känner mig missnöjd med mig själv - kanske har jag höjt rösten en gång för mycket, eller inte hunnit gå så lång runda med hunden eller hunnit läsa för eller med barnen, kanske tröt mitt tålamod, kanske brast min framförhållning, min planering, kanske anpassade jag inte tillräckligt... Det brukar sluta med att jag tänker att imorgon ska jag vara en bra - snäll, tålmodig, lekfull, rolig - mamma/lärare/fru. Det kommer nya chanser. Gång på gång får jag träna. Utvecklas. Tänka om. Jag kommer nog aldrig bli perfekt. Mina barn har sett mig arg, de har hört mig skrika för högt eller när jag har bett om en paus. De har sett mig gråta. De har bett mig ta en ridtur. För att orka lite till. För att bli en bättre mamma. Bättre lärare. Bättre människa. Som orkar lite till. En dag i taget. De har förstått att jag är en människa. Med känslor - om än utanpå ibland. De har förstått att jag behöver ta hand om mig själv - för att orka ta hand om andra. För att fortsätta vara den jag är - som lär av gårdagens minnen, men som lever idag och ser fram mot morgondagen.
Ofta när jag ligger i sängen på kvällen och det är dags att sova så tänker jag igenom dagen som har varit. Och många gånger tänker jag på saker som gör att jag känner mig missnöjd med mig själv - kanske har jag höjt rösten en gång för mycket, eller inte hunnit gå så lång runda med hunden eller hunnit läsa för eller med barnen, kanske tröt mitt tålamod, kanske brast min framförhållning, min planering, kanske anpassade jag inte tillräckligt... Det brukar sluta med att jag tänker att imorgon ska jag vara en bra - snäll, tålmodig, lekfull, rolig - mamma/lärare/fru. Det kommer nya chanser. Gång på gång får jag träna. Utvecklas. Tänka om. Jag kommer nog aldrig bli perfekt. Mina barn har sett mig arg, de har hört mig skrika för högt eller när jag har bett om en paus. De har sett mig gråta. De har bett mig ta en ridtur. För att orka lite till. För att bli en bättre mamma. Bättre lärare. Bättre människa. Som orkar lite till. En dag i taget. De har förstått att jag är en människa. Med känslor - om än utanpå ibland. De har förstått att jag behöver ta hand om mig själv - för att orka ta hand om andra. För att fortsätta vara den jag är - som lär av gårdagens minnen, men som lever idag och ser fram mot morgondagen.
Kommentarer
Trackback