1/12; torsdag
Ni vet, kanske, känslan...
När ett barn kommer mitt i natt. Sväljer. Sväljer igen. Man frågar trött om det mår illa. Men barnet svarar nej. Man lever i förnekelse. Vilar i den. Förtränger. Men plötsligt blir man klarvaken. Det luktar - kräk. Barnet mår inte illa nu, men det har gjort... in i duschen. Barnet och mamman. Lakanen i tvättmaskinen. Man slumrar lätt. Vaknar med ryck. Som om man aldrig sov...
Barnet blev snabbt piggare.
Ni vet känslan när man vaknar mutt i natten - hostan river i bröstet. Man sätter sig upp. Hostar mindre. Försöker långsamt sjunka ner - men hostar genast mer... Hes. Hostig. Snorig...
Ni vet känslan av trötthet i cellerna. Somnar innan halv tio.
Långsamt tempo.
Spelar spel.
Tvättar.
Målar naglarna.
Fixar lunch.
Och fika.
Sätter betyg - väger samman bedömningar. Välgrundat.
Tittar på något program.
Och googlar förstrött efter resor att komma undan - till solen, värmen, vilan.
Eller kanske det är bättre att gå i ide? Vakna framåt april. Efter magsjukor, förkylningar, influensor?
Jag vill snabbspola några månader.
Stoppa huvudet i sanden.
Fly - istället för att fäkta.
Jag har lovat klara alla mina sparpengar om hon blir forskare för att hitta stopp mot magsjukor.
Första december. Julen närmar sig. I år lever vi efter den här adventskalendern, okej?
