flisas

Hostar när jag tar djupa andetag. Min röst håller inte. Det börjar närma sig betyg. Jag undviker att prata så mycket det går, låter bli att ta djupa andetag. Kan jag rädda ett betyg så vill jag göra det. Jag vill ge dem chanser. Jag vill se deras process. Jag leder dem till vattnet, men jag kan inte få dem att dricka. Jag slår knut på mig själv. Försöker och vill så mycket. Funkar det muntligt? Skriftligt? I grupp? Enskilt? Utifrån prestationerna ska jag sätta betyg. En bokstav ska sammanfatta terminens jobb. Pratar med elever - försöker få dem att förstå. Försöker få dem att behålla hoppet.
Samtidigt kommer resultat av Timss och Pisa. Svenska elever klättrar i Pisa-undersökningen för första gången, och ligger numera på eller över medel jämfört med andra OECD-länder. Vi lärare arbetar hårt. Vi vänder och vrider på oss - mer katederundervisning, läsa mer, fler diskussionsfrågor, få alla delaktiga, EPA, mindre lärarlett, mindre flum, mer eller mindre läxor, olika bedömningssätt och många möjligheter att visa vad de kan, mer information till föräldrarna...? Vi ser ansvaret som vårt. Misslyckanden som våra. Ojämlikheten ökar - det är fortfarande är stor skillnad mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund. Föräldrar som tycker att vi gör för lite - elever som tycker att vi kräver för lite - och känslan av att aldrig räcka till, att aldrig hinna tillräckligt mycket... Pressen på oss är stor- det är många som har ögonen på oss, förutom eleverna, är det föräldrar, kollegor, rektorer, skolinspektionen, politiker.
I NO är det ett gediget centralt innehåll - och många kunskapskrav. Det är stora krav på eleverna som ska kunna laborera, analysera, diskutera, resonera, värdera, ta ställning, motivera, tänka källkritiskt, kunna dra slutsatser med hjälp av sina kunskaper i NO. Tempot blir stundtals högt - och därmed kan nog ibland kraven kännas orimliga. För en del elever skulle man behöva begränsa stoffet. För att inte ribban ska sjunka alltför lågt. Vi måste utmana eleverna - ställa rimliga krav. På deras nivå. Individanpassa. Ge strukturerade, tydliga, konkreta uppgifter. Över lag tycker jag att det ställs låga krav - lägre krav nu, än då.
Utbildningsminister Gustav Fridolin kallar resultatet ett ”styrkebesked för Sveriges lärare och elever” men tillägger:
– Det är vad du gör i skolan som ska avgöra din framtid, inte i vilket hem du växer upp. PISA är glädjande, men ställer krav på politiken. Vi ska fortsätta prioritera mer tid för lärarna, att bryta segregationen och ge elever stöd i tid. Ingen ska lämnas efter.
Fridolin ber oss lärare vara stolta. Och ändå hör jag mig själv säga - när svärmor ringer och gratulerar - att det finns så mycket kvar... Att jag inte är nöjd. Att jag vill så mycket mer... Att vi fortfarande inte gör tillräckligt... Att vi fortfarande är långt efter. Samtidigt som jag inte tror att man ska titta alltför mycket på de här undersökningarna. Eleverna gör de inte helhjärtat - det tar mycket tid, men de får ingen återkoppling, de är inte betygsgrundande... Det finns nog många länder som ser mer allvarligt på de här proven...
Han vill nu prioritera mer tid för lärarna, bryta segregationen och ge elever stöd i tid.
– Det handlar om investeringar i mer tid för lärarna. Mer tid för lärarna betyder mest och de berör skolan mest. Nedskärningarna som följde med finanskrisen har lett till en mer ojämlik skola. Vi vill prioritera investeringar i de skolor som behöver det allra mest och investeringar i elevhälsa, specialpedagogik och skolbibliotek.
Imorgon fortsätter vi lärare som vanligt - vi gör vårt bästa. För så många som möjligt - samtidigt som vi känner oss otillräckliga...
http://skolvarlden.se/artiklar/fridolin-ta-er-av-framgangen-larare
http://skolvarlden.se/artiklar/enkat-sa-ser-lararna-pa-pisa-resultatet