14/1; torsdag
Jag läser vad andra skriver för att lära mig, för att förstå, för att få perspektiv... Det finns så många öden - och de är inte jämförbara. Ibland kan man hitta likheter.
Jag läser om sjuka barn och vuxna, folk som har förlorat någon närstående, människor som lever med någon funktionsuppsättning som ibland ställer till det... Jag läser om föräldrar som kämpar för att få sina barn till skolan, för att få dem att äta där, som kämpar för rätten till hjälp - som tycks självklar, som är glad när en måltid kan ätas ihop utan att någon bryter ihop eller förstör... Många gånger kan man känna sig avundsjuk på andra... I det stora och det lilla. Kanske på föräldrar som inte måste väga varje olika scenarier och situationer för att förebygga att ett (eller flera) av barnen inte brakar samman. Kanske på de föräldrar som kan sova gott och inte oroa sig så mycket för morgondagen - som inte behöver fundera på utanförskap eller brist på rätt hjälpa. Eller de som inte vaknar med en klump i magen varje morgon. De som inte vet vad verklig saknad är...
Vi människor jämför oss lätt med andra. Det finns grader av allt. Vissa har det bättre, andra har det sämre. Och läser man och ser sig runt - så är det lätt att få perspektiv på allt. Men man har rätt att bryta ihop. Man har rätt till sitt eget öde, rätt att tycka att det är jobbigt ibland även om man såklart måste ha respekt för andra. Jag hittade den här texten av en okänd författare med ett barn som har autism, den är tänkvärd:
"Ni tror att vi är mer annorlunda än ni.
En annan sort med extra pedagogisk talang och ett oändligt tålamod.
Ni tror att våra kroppar har starkare muskler än era, och att vi klarar oss med mindre sömn
Att vi är osjälviska och finner det helt naturligt att varken ha behov eller drömmar för egen del.
Men det är inget speciellt med oss!
Inte alls!
Det är våra barn som är speciella!v"Ni är fantastiska" säger ni!
Men vi känner oss inte så...
"Att ni orkar" säger ni också.
Men vi orkar inte!
Inte en sekund till orkar vi.
Men det märks inte
För vi orkar inte skrika heller.
Jag läser om sjuka barn och vuxna, folk som har förlorat någon närstående, människor som lever med någon funktionsuppsättning som ibland ställer till det... Jag läser om föräldrar som kämpar för att få sina barn till skolan, för att få dem att äta där, som kämpar för rätten till hjälp - som tycks självklar, som är glad när en måltid kan ätas ihop utan att någon bryter ihop eller förstör... Många gånger kan man känna sig avundsjuk på andra... I det stora och det lilla. Kanske på föräldrar som inte måste väga varje olika scenarier och situationer för att förebygga att ett (eller flera) av barnen inte brakar samman. Kanske på de föräldrar som kan sova gott och inte oroa sig så mycket för morgondagen - som inte behöver fundera på utanförskap eller brist på rätt hjälpa. Eller de som inte vaknar med en klump i magen varje morgon. De som inte vet vad verklig saknad är...
Vi människor jämför oss lätt med andra. Det finns grader av allt. Vissa har det bättre, andra har det sämre. Och läser man och ser sig runt - så är det lätt att få perspektiv på allt. Men man har rätt att bryta ihop. Man har rätt till sitt eget öde, rätt att tycka att det är jobbigt ibland även om man såklart måste ha respekt för andra. Jag hittade den här texten av en okänd författare med ett barn som har autism, den är tänkvärd:
"Ni tror att vi är mer annorlunda än ni.
En annan sort med extra pedagogisk talang och ett oändligt tålamod.
Ni tror att våra kroppar har starkare muskler än era, och att vi klarar oss med mindre sömn
Att vi är osjälviska och finner det helt naturligt att varken ha behov eller drömmar för egen del.
Men det är inget speciellt med oss!
Inte alls!
Det är våra barn som är speciella!v"Ni är fantastiska" säger ni!
Men vi känner oss inte så...
"Att ni orkar" säger ni också.
Men vi orkar inte!
Inte en sekund till orkar vi.
Men det märks inte
För vi orkar inte skrika heller.
"Det där skulle jag aldrig klara av" säger ni också.
Fast inte av beundran
Eller ens av medlidande
Nädå
Tro inte att vi inte märker den lättnadens suck som hörs när ni säger så.
Det ni menar är att ni är glada att ni klarat er.
Ni markerar avstånd
särskildhet
avskildhet
avstånd
så långt avstånd
För om vi är en särskild sort
En bättre och en starkare sort än ni
så måste vi ju förstå att ni inte kan hjälpa till eller ens förstå
Ni är ju inga övermänniskor
Så av er kan inget krävas
Inte ens bråkdelen av vad som krävs av oss
Ni sätter oss på en piedestal
Högt upp
För att slippa se oss
Så att ni kan fortsätta med era liv därnere
Ifred
Ostörda
Normala
Vi vill inte ha er beundran
Eller avstånd
Vi vill inte vara speciella
Vi är som ni!
Precis som ni!
Bara tröttare...
...oändligt mycket tröttare"
Det finns så många superföräldrar. Som har blivit misstrodda. Som sliter. Som gråter. De kan inte ge upp. De faller ibland. Men sedan kämpar de vidare. Men de är inga övermänniskor. Man gör bara det man måste. Det finns inget val. För om valet hade funnits - hade man inte valt att det skulle vara så här...
Nu har jag lovat Sigge våfflor. Sedan bär det av till sjukgymnasten med Linus, hämta Klara, rida ett galoppass på Baron, och i kväll är det innebandymatch för Anders och träning för Klara - och imorgon fyller vår Linus 10 år. Det är fantastiskt med en ledig dag! Imorgon hoppas jag att jag vaknar utan röda utslag över hela kroppen - vet inte vad det är, men de kliar inte speciellt i alla fall... Att vi får bra och tänkvärda diskussioner kring genEtik.
Och så till DNA-labben.... för Linas skull ( - det är så kul med respons på det jag skriver! Sök på youtube efter "dna och kiwi" så kan du se hela labben)! Det man gör är att mosa en kiwi, tillsätter lite diskmedelsvatten så att cellmembranet löses upp, tillsätter lite salt för att fång upp "smutspartiklar", filtrerar moset och tillsätter T-röd. I skiktet ser man DNA:t.
Fast inte av beundran
Eller ens av medlidande
Nädå
Tro inte att vi inte märker den lättnadens suck som hörs när ni säger så.
Det ni menar är att ni är glada att ni klarat er.
Ni markerar avstånd
särskildhet
avskildhet
avstånd
så långt avstånd
För om vi är en särskild sort
En bättre och en starkare sort än ni
så måste vi ju förstå att ni inte kan hjälpa till eller ens förstå
Ni är ju inga övermänniskor
Så av er kan inget krävas
Inte ens bråkdelen av vad som krävs av oss
Ni sätter oss på en piedestal
Högt upp
För att slippa se oss
Så att ni kan fortsätta med era liv därnere
Ifred
Ostörda
Normala
Vi vill inte ha er beundran
Eller avstånd
Vi vill inte vara speciella
Vi är som ni!
Precis som ni!
Bara tröttare...
...oändligt mycket tröttare"
Det finns så många superföräldrar. Som har blivit misstrodda. Som sliter. Som gråter. De kan inte ge upp. De faller ibland. Men sedan kämpar de vidare. Men de är inga övermänniskor. Man gör bara det man måste. Det finns inget val. För om valet hade funnits - hade man inte valt att det skulle vara så här...
Nu har jag lovat Sigge våfflor. Sedan bär det av till sjukgymnasten med Linus, hämta Klara, rida ett galoppass på Baron, och i kväll är det innebandymatch för Anders och träning för Klara - och imorgon fyller vår Linus 10 år. Det är fantastiskt med en ledig dag! Imorgon hoppas jag att jag vaknar utan röda utslag över hela kroppen - vet inte vad det är, men de kliar inte speciellt i alla fall... Att vi får bra och tänkvärda diskussioner kring genEtik.
Och så till DNA-labben.... för Linas skull ( - det är så kul med respons på det jag skriver! Sök på youtube efter "dna och kiwi" så kan du se hela labben)! Det man gör är att mosa en kiwi, tillsätter lite diskmedelsvatten så att cellmembranet löses upp, tillsätter lite salt för att fång upp "smutspartiklar", filtrerar moset och tillsätter T-röd. I skiktet ser man DNA:t.
Kommentarer
Trackback
