Kväll
Idag har Anders spelat golf och byggt, jag har klippt gräs och varit i stallet. Och ikväll ver klara och jag på uteträning.
Jag ligger nu jämte Sigge efter ett bubbelbad. Jag tänker på dagen. Gårdagen. Tänker på skillnader. Tänker på vad som gör att jag orkar hålla ihop eller inte... Gränsen är hårfin. Jag är så tacksam för mina fina barn. Min familj. Och ändå är det på dem som jag blir skogstokig ibland. På dem som jag emellanåt skriker för högt på. Eller väser fram orden mellan sammanpressade tänder. Hände det lika ofta förr? Skrek jag så högt? Föll jag så lågt? Ibland vill jag bara gå ut genom dörren och gå iväg. En lång lång lång promenad. Ensam. Inga röster som skriker mamma. Inga frågor. Bara jag. Kanske myggan. Eller en häst. Och alltid kommer ångern efteråt. Herregud vad jag skrek åt mina barn. Vad högt jag skrek. Totalt opedagogiskt, fjantigt och löjligt. Det kändes bra i min trötthjärna när jag gjorde det, men efteråt känner jag mig patetisk och i samma ålder. Och efteråt inser jag att det nästan alltid faller tillbaka på mig själv - bristande planering, bristande ork och tålamod.... Ofta är det något annat som irriterar mig. Som får mig ur balans. Ilskan pyr. Och kommer ut - som vrål.
Men man får nya chanser...
