20/6; måndag
Jag går runt och städar lite. Dammsuger. Plockar. Tvättar. Och då slår det mig att årsdagen närmar sig. Det finns ett före och ett efter. Före trodde jag att jag visste vad sorg var... Jag hade förlorat älskade djur. Jag hade fått missfall. Jag hade blivit sviken. Efter visste jag att jag inte hade vetat... Jag blir aldrig mer den jag var före...
Det går flera veckor...ibland månader...utan känslan. Sen kommer den klarare än någonsin. Som om det var igår hon fanns här. Frisk...glad. Doften av Extrastarka halstabletter. Fettet i stekpannan. P4. Äppelkakan. Känslan av att jag behöver min mamma. Att jag vill vara liten. Krypa in i famnen. Krama henne. Se mina barn krama henne.
Ännu en sommar närmar sig. Det var då hon lämnade oss. Precis när sommaren hade börjat. När hon äntligen fick komma till sitt älskade Ekö igen... Mamma, du fattas oss. En sommar till...utan dig. Du kommer missa Klara födelsedagskalas. Precis som du har gjort i 10 år nu. Du skulle fyllt 70 i år. Du kommer missa ditt eget kalas - precis som du missade ditt 60årskalas... Och Maltes födelsedag - som kom att bli på din födelsedag... Du missar allt. Du missar den falska sången och alla kramar...igen. Något blev fel. Du skulle vara här.
Tio år. Det känns som igår. Ändå känns det som en evighet sedan jag hörde din röst. Jag saknar den. Jag saknar att lyfta luren och höra "Hej, det är mamma". Det saknar jag. Och känslan av att "Vad vill du nu då? Vi pratade ju för en timme sedan!" Jag saknar känslan av att reta mig på dig. Jag saknar de dåliga stunderna. De där stunderna då jag kände att jag inte orkade med ditt tjat. Jag saknar...att vara trött på dig. För nu hade det varit en lycka...att få vara trött på dig. Tio år. Det är lång tid. Det är hela Linus liv. Du har missat allt. Du har aldrig träffat Sigge. Du fick aldrig se Klara växa upp till den underbara tjej hon är... Varje andetag...har du missat. Och det gör obeskrivligt ont. De viktigaste i mitt liv missade varandra...vi snubblade alla på mållinjen.
Jag har kommit till en punkt nu när jag kan välja. Jag kan välja att släppa fram allt det jobbiga och då tar det över hela min existens. Inget annat spelar någon roll och jag bryter ihop totalt. I de stunderna får jag ingen luft. Jag kan inte andas. Mamma fattas mig och det gör fortfarande exakt lika ont. Även fysiskt. Som kramp i bröstet och kramp i halsen... Som om kroppen håller fast vid allt det onda och vägrar släppa fram det...för att jag inte är stark nog än. Snart tio år och exakt samma förtvivlade känsla av att "något blev fel!" Mamma skulle inte dö. Hon skulle vara här...med oss. Men jag känner i vissa stunder att jag faktiskt kan säga nej. Jag kan stoppa de där känslorna genom att göra något annat. Stänga av. Ignorera. Och det är så förbannat skönt. Det är tiden som gett mig den förmågan. Jag måste det, jag kan inte låta det ta över. Att det blir enklare med tiden är både en lögn och inte. Det gör exakt lika ont. Saknaden är exakt lika stor. Men det kommer mer sällan och jag har lärt mig att stänga av. Jag måste fokusera på att jag är mamma. Jag vill ge mina barn alla de där härliga minnena och sakerna att sakna när jag en dag dör. Jag vill att de ska minnas mig och skratta åt konstiga saker jag gjort eller sagt.
Jag får luta mig tillbaka och tänka som jag har gjort så många gånger nu - "det värsta har redan hänt". Det hjälpte mig att ta mig igenom begravningen, hennes 60årsdag, jular, födelsedagar, högtider... Det kommer nya andetag. Röda ögon igen. Det svider. Det är fel. Men det går...
Det går flera veckor...ibland månader...utan känslan. Sen kommer den klarare än någonsin. Som om det var igår hon fanns här. Frisk...glad. Doften av Extrastarka halstabletter. Fettet i stekpannan. P4. Äppelkakan. Känslan av att jag behöver min mamma. Att jag vill vara liten. Krypa in i famnen. Krama henne. Se mina barn krama henne.
Ännu en sommar närmar sig. Det var då hon lämnade oss. Precis när sommaren hade börjat. När hon äntligen fick komma till sitt älskade Ekö igen... Mamma, du fattas oss. En sommar till...utan dig. Du kommer missa Klara födelsedagskalas. Precis som du har gjort i 10 år nu. Du skulle fyllt 70 i år. Du kommer missa ditt eget kalas - precis som du missade ditt 60årskalas... Och Maltes födelsedag - som kom att bli på din födelsedag... Du missar allt. Du missar den falska sången och alla kramar...igen. Något blev fel. Du skulle vara här.
Tio år. Det känns som igår. Ändå känns det som en evighet sedan jag hörde din röst. Jag saknar den. Jag saknar att lyfta luren och höra "Hej, det är mamma". Det saknar jag. Och känslan av att "Vad vill du nu då? Vi pratade ju för en timme sedan!" Jag saknar känslan av att reta mig på dig. Jag saknar de dåliga stunderna. De där stunderna då jag kände att jag inte orkade med ditt tjat. Jag saknar...att vara trött på dig. För nu hade det varit en lycka...att få vara trött på dig. Tio år. Det är lång tid. Det är hela Linus liv. Du har missat allt. Du har aldrig träffat Sigge. Du fick aldrig se Klara växa upp till den underbara tjej hon är... Varje andetag...har du missat. Och det gör obeskrivligt ont. De viktigaste i mitt liv missade varandra...vi snubblade alla på mållinjen.
Jag har kommit till en punkt nu när jag kan välja. Jag kan välja att släppa fram allt det jobbiga och då tar det över hela min existens. Inget annat spelar någon roll och jag bryter ihop totalt. I de stunderna får jag ingen luft. Jag kan inte andas. Mamma fattas mig och det gör fortfarande exakt lika ont. Även fysiskt. Som kramp i bröstet och kramp i halsen... Som om kroppen håller fast vid allt det onda och vägrar släppa fram det...för att jag inte är stark nog än. Snart tio år och exakt samma förtvivlade känsla av att "något blev fel!" Mamma skulle inte dö. Hon skulle vara här...med oss. Men jag känner i vissa stunder att jag faktiskt kan säga nej. Jag kan stoppa de där känslorna genom att göra något annat. Stänga av. Ignorera. Och det är så förbannat skönt. Det är tiden som gett mig den förmågan. Jag måste det, jag kan inte låta det ta över. Att det blir enklare med tiden är både en lögn och inte. Det gör exakt lika ont. Saknaden är exakt lika stor. Men det kommer mer sällan och jag har lärt mig att stänga av. Jag måste fokusera på att jag är mamma. Jag vill ge mina barn alla de där härliga minnena och sakerna att sakna när jag en dag dör. Jag vill att de ska minnas mig och skratta åt konstiga saker jag gjort eller sagt.
Jag får luta mig tillbaka och tänka som jag har gjort så många gånger nu - "det värsta har redan hänt". Det hjälpte mig att ta mig igenom begravningen, hennes 60årsdag, jular, födelsedagar, högtider... Det kommer nya andetag. Röda ögon igen. Det svider. Det är fel. Men det går...
Kommentarer
Trackback