Döden... Och livet...
Jag har hållt ihop idag. Till och med skrattat. Jag har lugnt förklarat för barnen vad som hände när mormor dog, vem hon var, visat bilder, plockat blommor, tröstat... Och vi har tränat - dubbla 7minitsworkout, trots höft- och fotont efter gårdagens träning - och badat. Och så lekte jag kemist. Fixade pH och klorhalt - men kemisten tänkte inte på att klor bleker... Och fläckarna på tröjan och byxorna blev ett faktum... Såklart på favoritkläderna. Och då, när vi satte oss i bilen, kom ångesten. Stegrande. Gråten. Skriken som vill ut. Paniken. Sorgen. Jag som sällan släpper ur den - klarade inte att hålla kvar den. Att fira denna dagen känns så fel - det är min värsta dag. Jag vill inte förstöra den för Tova. Jag vill vara glad. Men det slutade med att hela familjen grät i bilen. Jag bad Anders stanna vid vattentornet som ekar. Vi skrek. Vi grät. Vi skrattade. Vi kramades. Och vi åkte till Tova. Rödgråtna. Men utan panik i bröstet. Vi firade. Vi fick god mat. Vi hade en trevlig kväll. Glädje och sorg går hand i hand...