13/10; torsdag
Jag ska försöka skriva ner lite av mina funderingar på senare tid - de som inte har blivit nedtecknade, i brist på motivation, tid eller ro... Det är ett samilsurium av mer eller mindre klara tankar. Jag skriver dem i ingen ordning alls....
Jag tänker ofta på hur vi pratar om våra elever. Jag vill inte säga så mycket om hur de är - snarare hur de blir i olika situationer... Hur vi kan undvika de svåra situationerna. Hur vi kan få dem att växa. Hur vi kan få dem att klara skoldagen...
Vi måste bli mycket bättre på att anpassa undervisningen efter varje barns behov, oavsett om de har en diagnos eller inte. Jag minns dagen - jag minns var jag var - när telefonen ringde... Det är några år sedan. En fröken ringde. Och tyckte att det hade varit så mycket lättare om Linus hade en diagnos... Hur kan man säga så? Vi kan väl inte hitta på en diagnos - för att det skulle vara lättare för henne? Vid denna tidpunkten hade han redan gjort två utredningar. Vi, och skolan, hade fått vägledning. Vad mer önskar man sig?
Jag träffar kollegor som uttrycker samma sak. Att en diagnos hade varit enklare. För vem? Ibland är det så. Och jag förespråkar också utredningar. För att få svar. Utesluta. Men svårigheterna finns där ändå. Oavsett om man hamnar inom en diagnos eller inte... En diagnos får inte bli en förklaring. En diagnos kan bli en självuppfyllande profetia. En diagnos kan ge stöd till rektor och lärare för vilka insatser som kan göra skillnad, men den ska aldrig vara avgörande för om eleven får det stöd den behöver. Motsatsen gäller också. Det finns all anledning att vara tydlig när det uppstår debatter som gör att den som har en neuropsykiatrisk funktionsdiagnos möts av ifrågasättande. En diagnos är ett redskap till rätt anpassningar och särskilt stöd. Förstår inte nuvarande miljön det, är det inte eleven, barnets, individens fel eller ansvar att förändra… Många föräldrar till barn med svårigheter berättar att de upplever att de behöver slåss för sina barns rättigheter. Om rättigheter bara förverkligas när man kräver det, så upphör de vara rättigheter. Man ska inte behöva mötas av stelbenta system, byråkrati eller invänta medicinska utredningar för att barn ska få stöd. Skollagens viktigaste skrivning är att ”Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.” De lärdomar vi får i det arbetet handlar inte bara om den som har en neuropsykiatrisk diagnos. Det är samma individualisering, relationsbyggande och lärande organisation vi behöver när vi arbetar med elever som är med om något svårt under sin skoltid, med elever med ett annat modersmål, med elever som blir sjuka, med elever som skyller sina egna misslyckanden på andra, med elever som inte får rätt uppbackning hemifrån, med elever som använder skoltrötthet som ett skydd mot att göra det arbete som krävs.
Egentligen, om vi tänker efter, så har väl alla barn - alla människor, särskilda behov och att vi har ett ansvar att möta dessa behov.
Att människor är olika - att det berikar. Det är så lätt att säga… Alla barn, oavsett funktionsvariationer, har rätt att få med sig de kunskaper man behöver för livet. Det är en rättighet som utgår både från vad eleven behöver med sig i livet, och vad vi som samhälle behöver. Kunskaperna och färdigheterna varje elev har rätt att erövra i skolan behöver man sedan för att kunna skaffa sig ett jobb, bygga sin framtid, ta makten över sitt eget liv. För att vi som samhälle ska fungera är den minsta gemensamma nämnaren att vi kan förstå varandra. Vi måste kunna läsa samma nyheter, källkritiskt granska information som sprids, beskriva våra egna erfarenheter eller bara räkna ut ett kassakvitto. Vi måste kunna känna tillit till andra människor – det är grunden för demokratin – och för att känna tillit behövs kunskap. människor emellan är grunden för demokratin och tilliten bygger på att vi delar vissa kunskaper och färdigheter. Idag finns det elever som inte kan ta del av undervisningen för att man har andra förutsättningar för lärandet än de andra eleverna i klassen. Ibland har skolan har så svårt att möta funktionsvariationer att eleven redan i skolåren hamnar i ett utanförskap, antingen på skolan eller för att man hamnar i långvarig frånvaro. De mänskliga kostnaderna för eleven och alla runt eleven blir stora. De samhälleliga kostnaderna riskerar på sikt bli ännu större. Det ska aldrig accepteras…
Vissa elever möter större utmaningar och hamnar av olika orsaker i svårigheter av olika slag när vi på ett eller annat sätt inte räcker till. Det finns vissa generella strategier som fungerar för de flesta men det finns ingen generallösning. Det närmaste man kan komma den är att ha goda relationer och att man byggt upp ett förtroendekapital i förväg så man kan samarbeta när svårigheter uppstår. Vi har en rad olika åtgärder på skolan, allt från anpassningar i form av annat material, padda, inläst material, elevassistent, anpassad studiegång, särskild undervisningsgrupp... Hela tiden får man utvärdera om det är "rätt åtgärd" - och där finns många som ska tycka. Eleven, läraren, rektorn, föräldrar, politiker...
Jag hoppas och tror att de flesta som arbetar i skolan vill elevernas bästa. Vi vill ge våra elever förutsättningar att lyckas. Utvecklas så långt som möjligt. Vi vill alla göra rätt. Vi vill skapa möjligheter - utifrån våra erfarenheter och kunskaper.
Jag möter vänner och kollegor som uttrycker att ”barn gör rätt om de vill” och så möter jag dem som menar att ”barn gör rätt om de kan” – detta skapar olika förutsättningar. Kanske skapar det till och med två helt olika möjligheter för ett samhälle att skapa sin framtid? Vuxnas förväntningar krockar med barns förmågor… Förlorade barn blir också vuxna… Och precis som barn gör vuxna så gott de kan, och kan på precis samma sätt hindras av saknade eller outvecklade förmågor: som empati, som att se saker ur andras perspektiv, som att bli glad över att göra en annan människa glad och som att förstå att det överhuvudtaget finns ett samband mellan vad jag gör och vad andra känner. Skillnaden är att konsekvenserna av att inte ha fått utveckla och träna de här förmågorna som barn sannolikt blir ännu värre för den som blir vuxen. Och för dennes omgivning. Jag tänker på Ross Greenes synsätt ”Barn med problemskapande beteenden vet i allmänhet skillnaden mellan rätt och fel, är motiverade att göra rätt och har gissningsvis redan alldeles för många gånger blivit bestraffade för handlingar som har sina rötter i barnets bristande färdigheter. I stället för att fokusera på barnets beteende och hitta på konsekvenser.”
Jag tänker också på framtiden. Den skrämmer mig - men där finns också hopp. Egentligen har jag fullt upp med att fokusera här och nu, samtidigt som ett tänk framåt är nödvändigt. Med den kunskap jag har så vet jag att det krävs mycket av barn med olika funktionsuppsättningar att få ett självständigt och meningsfullt liv. Barn med sina helt unika egna förutsättningar för vad som är möjligt med vad de vill! Kommer det finnas personer som backar upp, som ger förutsättningar, finns det kärlek att hämta – vad kommer livet att bjuda på? Det vet vi inte. Men vi måste försöka att ge dem förutsättningar. Skapa mening. Se möjligheter. Få dem att behålla självkänslan, självförtroende och hopp. Få dem att gå hela ur... För allas skull…
http://www.svt.se/opinion/gustav-fridolin-om-skolan
https://principalpersson.com/2016/07/28/nar-vi-brister-i-omsorg/
http://www.gp.se/n%C3%B6je/barn-g%C3%B6r-r%C3%A4tt-om-de-kan-1.127707
Jag tänker ofta på hur vi pratar om våra elever. Jag vill inte säga så mycket om hur de är - snarare hur de blir i olika situationer... Hur vi kan undvika de svåra situationerna. Hur vi kan få dem att växa. Hur vi kan få dem att klara skoldagen...
Vi måste bli mycket bättre på att anpassa undervisningen efter varje barns behov, oavsett om de har en diagnos eller inte. Jag minns dagen - jag minns var jag var - när telefonen ringde... Det är några år sedan. En fröken ringde. Och tyckte att det hade varit så mycket lättare om Linus hade en diagnos... Hur kan man säga så? Vi kan väl inte hitta på en diagnos - för att det skulle vara lättare för henne? Vid denna tidpunkten hade han redan gjort två utredningar. Vi, och skolan, hade fått vägledning. Vad mer önskar man sig?
Jag träffar kollegor som uttrycker samma sak. Att en diagnos hade varit enklare. För vem? Ibland är det så. Och jag förespråkar också utredningar. För att få svar. Utesluta. Men svårigheterna finns där ändå. Oavsett om man hamnar inom en diagnos eller inte... En diagnos får inte bli en förklaring. En diagnos kan bli en självuppfyllande profetia. En diagnos kan ge stöd till rektor och lärare för vilka insatser som kan göra skillnad, men den ska aldrig vara avgörande för om eleven får det stöd den behöver. Motsatsen gäller också. Det finns all anledning att vara tydlig när det uppstår debatter som gör att den som har en neuropsykiatrisk funktionsdiagnos möts av ifrågasättande. En diagnos är ett redskap till rätt anpassningar och särskilt stöd. Förstår inte nuvarande miljön det, är det inte eleven, barnets, individens fel eller ansvar att förändra… Många föräldrar till barn med svårigheter berättar att de upplever att de behöver slåss för sina barns rättigheter. Om rättigheter bara förverkligas när man kräver det, så upphör de vara rättigheter. Man ska inte behöva mötas av stelbenta system, byråkrati eller invänta medicinska utredningar för att barn ska få stöd. Skollagens viktigaste skrivning är att ”Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.” De lärdomar vi får i det arbetet handlar inte bara om den som har en neuropsykiatrisk diagnos. Det är samma individualisering, relationsbyggande och lärande organisation vi behöver när vi arbetar med elever som är med om något svårt under sin skoltid, med elever med ett annat modersmål, med elever som blir sjuka, med elever som skyller sina egna misslyckanden på andra, med elever som inte får rätt uppbackning hemifrån, med elever som använder skoltrötthet som ett skydd mot att göra det arbete som krävs.
Egentligen, om vi tänker efter, så har väl alla barn - alla människor, särskilda behov och att vi har ett ansvar att möta dessa behov.
Att människor är olika - att det berikar. Det är så lätt att säga… Alla barn, oavsett funktionsvariationer, har rätt att få med sig de kunskaper man behöver för livet. Det är en rättighet som utgår både från vad eleven behöver med sig i livet, och vad vi som samhälle behöver. Kunskaperna och färdigheterna varje elev har rätt att erövra i skolan behöver man sedan för att kunna skaffa sig ett jobb, bygga sin framtid, ta makten över sitt eget liv. För att vi som samhälle ska fungera är den minsta gemensamma nämnaren att vi kan förstå varandra. Vi måste kunna läsa samma nyheter, källkritiskt granska information som sprids, beskriva våra egna erfarenheter eller bara räkna ut ett kassakvitto. Vi måste kunna känna tillit till andra människor – det är grunden för demokratin – och för att känna tillit behövs kunskap. människor emellan är grunden för demokratin och tilliten bygger på att vi delar vissa kunskaper och färdigheter. Idag finns det elever som inte kan ta del av undervisningen för att man har andra förutsättningar för lärandet än de andra eleverna i klassen. Ibland har skolan har så svårt att möta funktionsvariationer att eleven redan i skolåren hamnar i ett utanförskap, antingen på skolan eller för att man hamnar i långvarig frånvaro. De mänskliga kostnaderna för eleven och alla runt eleven blir stora. De samhälleliga kostnaderna riskerar på sikt bli ännu större. Det ska aldrig accepteras…
Vissa elever möter större utmaningar och hamnar av olika orsaker i svårigheter av olika slag när vi på ett eller annat sätt inte räcker till. Det finns vissa generella strategier som fungerar för de flesta men det finns ingen generallösning. Det närmaste man kan komma den är att ha goda relationer och att man byggt upp ett förtroendekapital i förväg så man kan samarbeta när svårigheter uppstår. Vi har en rad olika åtgärder på skolan, allt från anpassningar i form av annat material, padda, inläst material, elevassistent, anpassad studiegång, särskild undervisningsgrupp... Hela tiden får man utvärdera om det är "rätt åtgärd" - och där finns många som ska tycka. Eleven, läraren, rektorn, föräldrar, politiker...
Jag hoppas och tror att de flesta som arbetar i skolan vill elevernas bästa. Vi vill ge våra elever förutsättningar att lyckas. Utvecklas så långt som möjligt. Vi vill alla göra rätt. Vi vill skapa möjligheter - utifrån våra erfarenheter och kunskaper.
Jag möter vänner och kollegor som uttrycker att ”barn gör rätt om de vill” och så möter jag dem som menar att ”barn gör rätt om de kan” – detta skapar olika förutsättningar. Kanske skapar det till och med två helt olika möjligheter för ett samhälle att skapa sin framtid? Vuxnas förväntningar krockar med barns förmågor… Förlorade barn blir också vuxna… Och precis som barn gör vuxna så gott de kan, och kan på precis samma sätt hindras av saknade eller outvecklade förmågor: som empati, som att se saker ur andras perspektiv, som att bli glad över att göra en annan människa glad och som att förstå att det överhuvudtaget finns ett samband mellan vad jag gör och vad andra känner. Skillnaden är att konsekvenserna av att inte ha fått utveckla och träna de här förmågorna som barn sannolikt blir ännu värre för den som blir vuxen. Och för dennes omgivning. Jag tänker på Ross Greenes synsätt ”Barn med problemskapande beteenden vet i allmänhet skillnaden mellan rätt och fel, är motiverade att göra rätt och har gissningsvis redan alldeles för många gånger blivit bestraffade för handlingar som har sina rötter i barnets bristande färdigheter. I stället för att fokusera på barnets beteende och hitta på konsekvenser.”
Jag tänker också på framtiden. Den skrämmer mig - men där finns också hopp. Egentligen har jag fullt upp med att fokusera här och nu, samtidigt som ett tänk framåt är nödvändigt. Med den kunskap jag har så vet jag att det krävs mycket av barn med olika funktionsuppsättningar att få ett självständigt och meningsfullt liv. Barn med sina helt unika egna förutsättningar för vad som är möjligt med vad de vill! Kommer det finnas personer som backar upp, som ger förutsättningar, finns det kärlek att hämta – vad kommer livet att bjuda på? Det vet vi inte. Men vi måste försöka att ge dem förutsättningar. Skapa mening. Se möjligheter. Få dem att behålla självkänslan, självförtroende och hopp. Få dem att gå hela ur... För allas skull…
http://www.svt.se/opinion/gustav-fridolin-om-skolan
https://principalpersson.com/2016/07/28/nar-vi-brister-i-omsorg/
http://www.gp.se/n%C3%B6je/barn-g%C3%B6r-r%C3%A4tt-om-de-kan-1.127707
Kommentarer
Trackback