Jag sa ju att jag hade många funderingar...
Här kommer en till...
För ett tag sedan blev vi uppmanade, så där i förbifarten, att med kort varsel ansöka om lärarlönelyft... Jag hade inte tänkt göra det - jag skulel precis påväg till VM och kände inte att jag hann. Men mellan tummen och pekfingret skrev jag ihop en ansökning. kriterierna var återigen luddiga - kunde gälla för alla. Det gjorde nog typ alla... När förstelärarreformen infördes hade jag inte heller tänkt söka - det kändes som om det inte var för mig. Vi är många som är bra. Och tillsammans är vi allra bäst. Men att jag inte ansöker - gör ju inte det bättre? Reformen skulle igång. Jag blev ombedd att söka - jag sökte - och jag fick... Visst har jag ibland skämts, visst har jag ibland haft en klump i magen... Det är få glädjescener som har utspelat sig när någon har blivit "utvald"... Istället går tystnaden att ta på. Samtidigt som den skapar klyftor. Slår i spikar i kistan. Punkterar...
Vad jag vet har vi inte fått reda på vilka som fick lärarlönelyftet ännu - men det jag vet är att jag hellre skulle få lyftet än att vara förstelärare. Att vara förstelärare förpliktigar. Att få lyftet genererar bara pengar... Upp till 3000 kr i månaden - utan att göra något extra. Vi får pengar - men ingen tid för utveckling... Och vi måste redovisa. Stå till svars. Leda. Utveckla.
Får jag lyftet skulle jag kunna avsäga mig förstelärarskapet... Någon annan kan få gå med klumpen i magen, det dåliga samvete, ovissheten och den missunsamma känslan som sitter i väggarna.
Vi lärare behöver mer samarbete - inte fler grupperingar. Vi behöver kunna prata med varandra - vi behöver kunna blotta vår okunskap och ta del av andras kunskap utan att känna att det är till en nackdel för oss och vår löneutveckling.
Självklart vill jag att lärarlönerna ska upp. Visst vill jag att vi ska ha individuella, rättvisa löner - visst vill jag att lärare ska ha karriärmöjligheter. Men det borde räcka med de individuella lönerna?
För ett tag sedan blev vi uppmanade, så där i förbifarten, att med kort varsel ansöka om lärarlönelyft... Jag hade inte tänkt göra det - jag skulel precis påväg till VM och kände inte att jag hann. Men mellan tummen och pekfingret skrev jag ihop en ansökning. kriterierna var återigen luddiga - kunde gälla för alla. Det gjorde nog typ alla... När förstelärarreformen infördes hade jag inte heller tänkt söka - det kändes som om det inte var för mig. Vi är många som är bra. Och tillsammans är vi allra bäst. Men att jag inte ansöker - gör ju inte det bättre? Reformen skulle igång. Jag blev ombedd att söka - jag sökte - och jag fick... Visst har jag ibland skämts, visst har jag ibland haft en klump i magen... Det är få glädjescener som har utspelat sig när någon har blivit "utvald"... Istället går tystnaden att ta på. Samtidigt som den skapar klyftor. Slår i spikar i kistan. Punkterar...
Vad jag vet har vi inte fått reda på vilka som fick lärarlönelyftet ännu - men det jag vet är att jag hellre skulle få lyftet än att vara förstelärare. Att vara förstelärare förpliktigar. Att få lyftet genererar bara pengar... Upp till 3000 kr i månaden - utan att göra något extra. Vi får pengar - men ingen tid för utveckling... Och vi måste redovisa. Stå till svars. Leda. Utveckla.
Får jag lyftet skulle jag kunna avsäga mig förstelärarskapet... Någon annan kan få gå med klumpen i magen, det dåliga samvete, ovissheten och den missunsamma känslan som sitter i väggarna.
Vi lärare behöver mer samarbete - inte fler grupperingar. Vi behöver kunna prata med varandra - vi behöver kunna blotta vår okunskap och ta del av andras kunskap utan att känna att det är till en nackdel för oss och vår löneutveckling.
Självklart vill jag att lärarlönerna ska upp. Visst vill jag att vi ska ha individuella, rättvisa löner - visst vill jag att lärare ska ha karriärmöjligheter. Men det borde räcka med de individuella lönerna?
Kommentarer
Trackback