flisas

Jag säger som Winnerbäck "Nu i september börjar en annan typ av vår". Kanske en bättre vår? Man kan dra luften hela vägen ner i lungorna igen - luften som doftar svagt av äpple. Skuggorna blir längre. Vardagen är ikapp.
Baron och jag har trotsat demoner, älvor, tomtar och troll - vi har galopperat över en mil idag och övervunnit rädslor i form av blommande ljung och vissnade ormbunkar som hänger förrädiskt över vägen. Han och jag mot världen. Vi springer mot VM i Samorin om ett par veckor. Varje steg är ett närmare. Jag har känt det förut - förväntan inför ett stort mästerskap, rädslan inför detsamma. Träning som måste göras - men som likaväl kan sluta med att ett äventyr tar slut innan det ens har börjat... Ett steg närmare det sista steget... Men jag gör som jag har gjort förut - ger kärlek och gör det bästa jag kan. Och jag sjunger för honom genom landskapet:
Tycker du som jag, så rider vi,
för då känn' för då känn'
för då känner jag mej jag mej fri.

Lille häst lille häst vilka skutt du tar,
sitter svans sitt' svans sitt'
svansen ändå ändå kvar.

Så far och flyg och ryk och ränn
och bom sicka bom ä du me' på den
och spring och skrik och kom igen
och bom sicka bom ut i mässingen,

och tut och tjut och tjosan sen
och bom sicka bom va' de' small i den.
Så far och flyg och ryk och ränn
och bom sicka bom ä du me'på den
och bom sicka bom ä du me'på den
och bom sicka bom ä du me'på den. (Ja!)

Och nu är jag hemma - jag förlänger sommaren med pannkakspicknick för Sigge och hans kompis.
Och målar naglarna i höstens färger. Och tänker att september är den bättre våren.