Snaran dras åt...

Rektorn på sonens skola ringer - mitt under middagen - han berättar att de ska göra en pedagogisk utredning. "Äntligen", eller... självklart om det kan hjälpa. Jag tror att det mesta är känt. Men om man inte jobbar efter det. Inte har kunskapen. Då är det svårt...

Hämtar på fotbollen. Tränaren vill prata. Exkludera. Eller inkludera. Om man inkluderar en - så exkluderar man någon? Om någon inte tränar - och ändå får spela matcher... är det rättvist? Vad handlar idrotten om? Kan man dubblera spelare på planen? Vad sänder det för signaler? Jag känner att det blir allt svårare att andas. Benen blir svaga. Tårarna tränger fram. Hon ser. Hon förstår. Hon ger mig en kram. Hon är en fantastisk tränare. En fantastisk människa. Jag står lojt med händerna hängande vid sidorna. Det blir lite mycket. Att alla ska få vara med. Att olikheter berikar. Att man gör sin bästa match - men ändå är långt ifrån bra... Ju mindre speltid man får - desto svårare är det ju att komma in i matchen och göra något bra. Men är det rättvist gentemot laget att ge de sämsta mest - eller lika mycket - speltid? Är lika speltid rättvist - för vem? Vad är rätt? Vad är fel? För vem? Alla vill vinna... men till vilket pris? Finns det några svar? Vad är viktigt? Vad kan - och vill jag stå för? 
En känsla av att vilja ta sitt barn i hand, snabbt. Gå därifrån. Gömma sig. Inte komma tillbaka. Inte möta spelare, tränare eller andra föräldrar... Jag vill skydda mitt barn. 
Jag går tillbaka till bilen med tunga steg och tårar i ögonvrån. Torkar dem diskret. Killarna frågar vad vi pratade om... Hur säger man det? 
Jag känner att jag inte vill vara med... Jag känner att mitt hjärta går sönder litegrann. Jag vill bara flyga bort med min unicorn...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback