28/12; torsdag
Jag gick en runda med Myggan, genom skogen och lyssnade på Mia Skäringes vinterprat - lyssna du oxå! Det handlade om livet - och döden. Mia jämför födelse med döden. Döden som fenomen, innehåller så mycket mer än sorg. Man får följa hennes mormors sista
dagar - väntan på döden. Då hon aldrig har varit så levande... Man får följa hur mormorn håller i, hur stark hon är ända in i döden, följa hennes rädsla - Mia vill överlämna hennes själ till Gud som hon lämnar sina barn på dagis. Stå bakom dörren och
lyssna tills gråten tystnar. Se att hon ler när hon är utom synhåll.
Det är en stark berättelse, i sin vardaglighet. Sorglig och trösterik, allmängiltig och unik, på samma gång. Oundviklig. För alla. Och alla måste gå den ensam. Nakna. Man kan inte ta med sig något. Inte någon. Man får gå ensam. Utan sina soldater.
När Mias mormor dog var de tre generationer kvinnor - min mamma dog ensam, i sömnen, visserligen med pappa vid sin sida - men det var ingen som höll hennes hand, sa att det var okej att släppa taget... Mormor dog också ensam. Det fanns inget barn vid
hennes sida. Inget barnbarn. Men det fanns en sköterska. Och jag minns mitt farväl. Mina sista ord. Såg henne andas. Sakta. En gång andas man in för sista gången - ett tyst skrik, inåt - för att inte andas ut igen. Jag såg inte det. Jag var inte där.
Jag lät henne dö själv. Kanske för att jag var rädd för döden - för livet som aldrig blir tyngre än då... Livskänslan är som intensivast i dödens närhet...
Kommentarer
Trackback