15/1; söndag
11 år...
Jag minns första gången jag såg honom. "Hon har snopp". Jag minns hur fin han var. Hur fantastiskt det var. Så spännande. Så otroligt stor känsla att få bli mamma för andra gången. Så mycket kärlek. Så mycket lycka. Så mycket oro som förknippas med föräldraskapet. Vi föräldrar har prövats, omprövats, ifrågasatts, respektetas, testats, analyserats... Så många förhoppningar. Så många sanningar som har reviderats. Så mycket vatten som har runnit under broarna sen dess. Så många lyckorus. Så mycket frustration. Så många stormar som har rasat... Så många känslor som jag har känt för en enda person - har jag nog aldrig känt för någon annan... Så mycket har hänt sen dess.
Han var ett barn som sov sitt första år. Han var ett nöjt barn. Han tydde sig till vuxna. Och barn missförstod honom på dagis. Bet honom. Vuxna förstod inte alltid heller. Tyckte han var fin. BVC-sköterskan såg inte att han var sned. Att han skelade. Märkte inte att han inte hörde. Hade svårt med såväl fin- som grovmotoriken. Vuxna som undrade och försökte få honom att fungera i den värld vi känner. Min Mamma dog. Min värld rasade. Hon som var min trygghet, och som hade varit den bästa för Linus - försvann. För att aldrig mer komma hem... Vi föräldrar försökte stötta på bästa sätt. Gjorde allt i vår makt. Satt i möten. BUP, logopeder, habiliteringen, dagis, BVC, ortopeden, sjukgymnasten, optikern, öronläkaren... Så många frågor. Så få svar... Vi har känt ensamheten och förtvivlan i vårt föräldraskap. Känslan av att inte räcka till, att inte alltid orka bemöta på det sättet som jag vet. Jag förstår, men energin finns inte. Jag har ibland tappat modet, och har fallit i sorg... Vårt föräldraskap har tagit en annan väg, som ibland är mer tröttsam, men ack så mycket mer berikande. Jag är tacksam för den här resan som får mina barn att må så bra som möjligt, och utvecklas så långt de kan. Vem de än är...
Att vara mamma till denna fantastiska son - har lärt mig ofantligt mycket. Jag hade inte varit den människan jag är idag, om inte Linus fanns. Visst önskar jag ibland att vägen kunde vara mindre krokig och snårig - inte för min skulle, men för Linus. Önskar att det kunde få vara enkelt. Att inte bergen var så höga och haven så stormiga. Jag försöker vara kartan, och kompassen, jag ritar om kartan och tar nytt sikte, försöker leda och anpassa, sopa, leda och hitta nya vägar, zoomar in, och ut, undviker svårigheterna, försöker ta oss framåt - på något annat sätt... Vi letar efter styrkor och lättheter - för att ta oss igenom svårigheterna som lurar bakom varje krök. Det har varit stormiga dagar - och födelsedagar som den då vi fick ställa in kalaset pga stormen Per, och dagar och födelsedagar som den här - som är så vackra, att man nästan gråter. Sol. Snö. Vackrare kan det inte bli...
Idag tänder vi 11 ljus i semlorna och hyllar denna lilla hjälte. Som kämpar mer än många andra. Som är tapper, glad och godhjärtad - som får oss att le, som får oss att utvecklas, vidga våra horisonter och se en annan del av världen - an annan värld.
Jag minns första gången jag såg honom. "Hon har snopp". Jag minns hur fin han var. Hur fantastiskt det var. Så spännande. Så otroligt stor känsla att få bli mamma för andra gången. Så mycket kärlek. Så mycket lycka. Så mycket oro som förknippas med föräldraskapet. Vi föräldrar har prövats, omprövats, ifrågasatts, respektetas, testats, analyserats... Så många förhoppningar. Så många sanningar som har reviderats. Så mycket vatten som har runnit under broarna sen dess. Så många lyckorus. Så mycket frustration. Så många stormar som har rasat... Så många känslor som jag har känt för en enda person - har jag nog aldrig känt för någon annan... Så mycket har hänt sen dess.
Han var ett barn som sov sitt första år. Han var ett nöjt barn. Han tydde sig till vuxna. Och barn missförstod honom på dagis. Bet honom. Vuxna förstod inte alltid heller. Tyckte han var fin. BVC-sköterskan såg inte att han var sned. Att han skelade. Märkte inte att han inte hörde. Hade svårt med såväl fin- som grovmotoriken. Vuxna som undrade och försökte få honom att fungera i den värld vi känner. Min Mamma dog. Min värld rasade. Hon som var min trygghet, och som hade varit den bästa för Linus - försvann. För att aldrig mer komma hem... Vi föräldrar försökte stötta på bästa sätt. Gjorde allt i vår makt. Satt i möten. BUP, logopeder, habiliteringen, dagis, BVC, ortopeden, sjukgymnasten, optikern, öronläkaren... Så många frågor. Så få svar... Vi har känt ensamheten och förtvivlan i vårt föräldraskap. Känslan av att inte räcka till, att inte alltid orka bemöta på det sättet som jag vet. Jag förstår, men energin finns inte. Jag har ibland tappat modet, och har fallit i sorg... Vårt föräldraskap har tagit en annan väg, som ibland är mer tröttsam, men ack så mycket mer berikande. Jag är tacksam för den här resan som får mina barn att må så bra som möjligt, och utvecklas så långt de kan. Vem de än är...
Att vara mamma till denna fantastiska son - har lärt mig ofantligt mycket. Jag hade inte varit den människan jag är idag, om inte Linus fanns. Visst önskar jag ibland att vägen kunde vara mindre krokig och snårig - inte för min skulle, men för Linus. Önskar att det kunde få vara enkelt. Att inte bergen var så höga och haven så stormiga. Jag försöker vara kartan, och kompassen, jag ritar om kartan och tar nytt sikte, försöker leda och anpassa, sopa, leda och hitta nya vägar, zoomar in, och ut, undviker svårigheterna, försöker ta oss framåt - på något annat sätt... Vi letar efter styrkor och lättheter - för att ta oss igenom svårigheterna som lurar bakom varje krök. Det har varit stormiga dagar - och födelsedagar som den då vi fick ställa in kalaset pga stormen Per, och dagar och födelsedagar som den här - som är så vackra, att man nästan gråter. Sol. Snö. Vackrare kan det inte bli...
Idag tänder vi 11 ljus i semlorna och hyllar denna lilla hjälte. Som kämpar mer än många andra. Som är tapper, glad och godhjärtad - som får oss att le, som får oss att utvecklas, vidga våra horisonter och se en annan del av världen - an annan värld.
Kommentarer
Trackback