19/1; torsdag

Ni vet känslan - känner igen alla tankar...
Jag ska bara rusa ut med soporna... Det är halt... Jag halkar... Såklart. I slow motion... Och där och då hinner jag tänka: "Varför tog jag på mig Klaras längdåkningsskor? Varför tog jag ingen BH (under tröjan)? Och varför tog jag Anders alldeles för stora jacka? Det kommer se otroligt konstigt ut på sjukhuset... Om jag dör... När jag dör". Och sen det brutala fallet. På den hårda isen. En millisekund i blötan. Man tror för ett ögonblick att alla ben är brutna. Känner efter - snabbt. Och sedan - upp. Så att ingen ska se. Och jag inser att allt som har hänt är att där det gjorde ont i ryggen igår - där gör det inte mindre ont... Men inget är brutet. Jag är bara blöt... Jag skyndar mig in. Tar på mig en BH, byter byxor och fortsätter städa - som om ingenting har hänt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback