flisas

Ledig torsdag. Men aldrig så mycket att göra som på torsdagar? Jag ser alla högar - smutsig disk, ren disk, ren tvätt, smutsig tvätt, dammhögar, räkningshögar, återvinningshögar... Jag effektiviserar - gör upp listor i huvudet, kalkylerar, räknar ned, tänker om, tar med mig högen av tvätt upp samtidigt som jag dricker kaffe och ser blomman som behöver vatten... Färgar ögonfransarna samtidigt som jag plockar ur diskmaskinen och dammsuger. Dagarna flyter ihop. Linus har varit snorig i veckan - och varit hemma. Anders har kunnat jobba lite hemifrån, och jag kom hem tidigare igår. Vobar. Och försöker Vara med barnen. Varför är jag föräldraledig? Brottas med tanken - samtidigt som jag svarar på ett mail. Och uppdaterar jobbets hemsida. Får känslan av otillräcklighet. Känslan av att jag behöver jobba mer än vara hemma. Paniksvarar på ett mail och spelar FIFA med Sigge. Plockar in i diskmaskinen. Skriver ihop ett prov - "jag ska vara snabb" - och spelar en period till med Sigge. "Jag ska bara fixa det här...". "Kommer strax..." Jag kan nog göra det senare - när barnen har somnat? Fixar våffellunch. Och slänger in dagens tredje tvätt i maskinen. Klipper klon och tasshår. Samtidigt som jag agerar målvakt på Sigges innebandyplan. Jag och Sigge åker till återvinningsstationen och hämtar Klarar. Tankar. Handlar. Fikar med barnen. Åker och rider. Blyte var inte den charmigaste killen i byn - han kändes stressig. Beror det på att han är pigg - eller att han har ont? Äter taccos. Tittar på hockey. Anders och Klara åker på innebandyträning. Lägger Sigge - läser en bok, klappar honom och berättar hur mycket jag älskar honom. Läser ett mail - svarar på ett annat. Andetagen blir tyngre. Går ner till Linus. Jag försöker svara på Linus alla frågor, tankar och påståenden om hockeyn (Lakers - Rögle) samtidigt som jag "bara ska fixa det här...". Snart börjar prövningskursen i kemin - det är många tankar jag "behöver" styra upp... Jag hinner ju inte på jobbet... Idag är jag ju "ledig" - föräldraledig... För vem? Tänker att jag borde vara mer som katten, hunden och hästen - här och nu, en sak i taget. Titta folk - mina vänner, mina barn och min man - i ögonen - istället för att läsa deras status på fejjan. Jag har blivit en sämre vän efter att FB gjorde intrång i mitt liv. Jag tror att jag har kontakt med folk - att jag vet saker om dem, att vi inte behöver pratas vid - jag "träffar" ju dem varje dag... Men hur många av mina "vänner" på facebook vill jag veta någon om på riktigt? Och hur många skriver något som är på Riktigt och Viktigt? Hur många skulle jag vilja träffa? Livet på fb är en falsk illusion. En sanning med modifikation. Jag är den första att tala om att livet på FB inte finns. Vi ska träffa varandra - dricka kaffe, spå i sumpen, skratta och gråta - tillsammans. Vara här och nu. Det är så lätt att hamna med telefonen i handen, slöläsa vad den ena efter den andra gör, tycker och lagar för mat...