Mammas födelsedag...
För 71 år sedan föddes hon. Hon som blev min mamma. Min förebild i mycket. Hon som lärde mig tackla motgångar. Hon som lotsade mig igenom det som kallades livet. Hon som alltid fanns där. Hon som torkade alla mina tårar. Henne som jag lutade mig mot i soffhörnet. Hon som brydde sig om alla. Hon som ihärdigt löste alla korsord. Hon som inte verkade rädd för något. Hon som hade förmågan att se över alla dammtussar. I 29 år fanns hon där för mig. För mina barn. För alla. Lika mycket. Ingen skillnad. Det var då jag märkte det. Hur mycket jag älskade henne. Hur mycket hon betydde... Hur mycket hon ställde upp. Hur mycket hon brydde sig...
Jag red Amigo idag - han gick med spetsade öron, längs en vägkant full med blommor, på rättså trötta och stappliga ben. Men ändå - så glad. Jag tänkte på mamma. Klappade Amigo. Lät honom gå i sin takt. Jag sjöng tyst för oss. "Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet. Du lever för stunden, precis som jag. ... Vi är som personifierade Nittiotal i ett virrvarr av chanser och val. ... Jag lever för kicken, precis som du. Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen. Jag har frihet i blicken, precis som du. Här står livet i farstun, så nära inpå men det är nåt som gnager ändå. ... En obehaglig distans en konstig känsla nånstans. Det känns tomt - eller hur? Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår. ..."
Hon berättade aldrig för mig om tomheten man kan känna efter en annan människa... Jag trodde jag visste - jag hade förlorat hundar, katter och hästar, mor- och farföräldrar... Men jag kommer aldrig vänja mig. Jag kommer alltid att sörja att jag inte får fira hennes födelsedag mer. Att jag aldrig mer får träffa henne...
Om hon hade levt hade hon velat att vi "kom som vi var". Hon hade älskat att öppna sitt lilla packet och varit tacksam över teckningarna som barnen hade ritat. Hon hade skrattat och sagt att hon hade bakat - och ställt fram ett paket Singoalla och skämtat om att hon tillochmed hade förpackat dem, och att det var svårt att göra mönstret i kexen...
Jag red Amigo idag - han gick med spetsade öron, längs en vägkant full med blommor, på rättså trötta och stappliga ben. Men ändå - så glad. Jag tänkte på mamma. Klappade Amigo. Lät honom gå i sin takt. Jag sjöng tyst för oss. "Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet. Du lever för stunden, precis som jag. ... Vi är som personifierade Nittiotal i ett virrvarr av chanser och val. ... Jag lever för kicken, precis som du. Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen. Jag har frihet i blicken, precis som du. Här står livet i farstun, så nära inpå men det är nåt som gnager ändå. ... En obehaglig distans en konstig känsla nånstans. Det känns tomt - eller hur? Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår. ..."
Hon berättade aldrig för mig om tomheten man kan känna efter en annan människa... Jag trodde jag visste - jag hade förlorat hundar, katter och hästar, mor- och farföräldrar... Men jag kommer aldrig vänja mig. Jag kommer alltid att sörja att jag inte får fira hennes födelsedag mer. Att jag aldrig mer får träffa henne...
Om hon hade levt hade hon velat att vi "kom som vi var". Hon hade älskat att öppna sitt lilla packet och varit tacksam över teckningarna som barnen hade ritat. Hon hade skrattat och sagt att hon hade bakat - och ställt fram ett paket Singoalla och skämtat om att hon tillochmed hade förpackat dem, och att det var svårt att göra mönstret i kexen...
Kommentarer
Trackback