flisas

Idag är det Kristihimmelfärdsledighetsdagen. Den dagen har jag otaliga gånger packat in mina hundar och farit till Åseda och tävlat agility. Tjipp och Boogie. Mina fina sheltisar. Idag var det Kenzos födelsedag. Fina Keno. Som lärde oss att se världen ur ett helt nytt perspektiv - Kenusperspektivet. Den glada sidan - hela tiden. Jag är ledig. Jag har ridit Blyte. Anders spelar golf. Och jag har dammsugit och klipps gräset. Och jag har tänkt på min elev.
Som ska utvisas. Själv. Jag har mött honom otaliga gånger under det senaste året. På min arbetsplats. I min lektionssal. I korridoren. Han har sjunkit ihop. Ler försiktigt. Går där med ett papper i handen - och samlar in underskrifter. Han vill så gärna stanna i Sverige. Han har ingen att komma tillbaka till. Han kom hit ensam. Han kommer att åka ensam. Här har han för första gången känt sig trygg. Han har ett avvisningsbeslut till ett land där han kommer få leva varje dag i fruktan för livet - och döden. Han ska utvisas till ett land han aldrig har varit i. Han har arbetat hårt för att bli en del av vårt samhälle. Han har lärt sig språket. Snart kommer vi att samlas och sjunga den blomstertid nu kommer - och kanske är han inte kvar då... till följd av Sveriges inhumana migrationspolitik - som värnar om rätten till utbildning, att varje människa har rätt att känna sig trygg... Det här smärtar mig. Att se hans ögon. Att inte veta om han lever om en månad...
Och jag undrar om politikerna har Sett de här barnen? Om de har lyssnat på dem? Om de har kramat dem - utan att kunna ge dem några lugnade ord? För vad vet vi - om vad som väntar dem?