flisas

En mörk, lite dimmig och duggig, kväll. Blyte och jag. Hans hovslag mot asfalten, vidare in på grusvägar och skogsstigar i pannlampans sken. Och jag förstår då, där i lugnet, varför jag behöver ridningen. Varför jag mår så bra på hästryggen. Jag följer takten. Jag är i nuet. Allt annat hade varit farligt. Jag kan inte forcera. Jag kan inte göra massa andra saker samtidigt. Jag kan bara Vara. Och jag gör det bra - det gör mig bra.