flisas

December närmar sig - alltid med ett visst mått av ångest. Borde jag fixat paketkalendrar till barnen? Stjärnor ska upp. När ska de upp? Vad är för tidigt? När är det för sent? Måste man putsa fönstrens först? Funkar lamporna? Ska man sätta upp julgardiner - har folk det nuförtiden? Lussekatter ska bakas, just den detaljen har farmor fixat.  Kommer Anders att braska och julen att slaska - eller blir det tvärtom? Julklappar ska hittas - köpas - slås in. Vad är lagom många? Vad är rimligt? Blir barnen nöjda? Vad vill de ha? Vad behöver de? Om mamma hade funnits hos oss - hade hon skämt bort barnen. Och hon hade älskat det. Hon hade lagt tid på att hitta de onödiga, små prylarna som jag är för praktisk för... och barnen hade älskat det - älskat henne... Ska jag önska mig fred på jorden - eller ska jag börja med "snälla barn"? Och innan jullovet ska alla betyg sättas. Kommer elverna vara nöjda med sina prestationer? Har de haft möjlighet att visa det som de kan? Har eleverna kommit till sin rätt? Har jag gjort dem bra? Vilken jul väntar dem? Jultomtar ska hittas och plockas fram, men när? Julgodis ska bakas? Vem ska äta det? Blir det en vit jul? När kommer julkänslan? När infinner sig Julfriden? Kommer tomten i år? Finns det några snälla barn? Några snälla vuxna? Är barnen lyckliga? Är jag en bra mamma?  Vad är en perfekt jul? Vilken jul kan jag stå för? Adventstider känns som kravtider. På många plan. I en tid när orken är som minst, och kroppen inte är på topp. Julen blir fin om vi gör den det. Den handlar inte om stakar, julklappar, pepparkakor, julgardiner eller betyg. Låt den få handla om kärlek och tid för varandra. Jag längtar efter glögg, ledighet, vila, tända ljus, snälla barn, tindrande ögon och änglar - julfrid.  Jag hoppas att julen gör oss gott - och att vi gör varandra bra.