flisas

En nära vän har fått barn.
Ibland känner jag en stark längtan efter att få vara gravid igen. Att få föda ett barn igen. Att få hålla om Liten för första gången. Att få drömma om Framtiden med Liten. Att fullständigt uppslukas. Att leva i bubblan - med familjen. Bubblan där omvärlden försvinner. Det finns plötsligt legitima skäl att inte städa, att inte komma i tid, att inte svara i telefonen, inte kamma sig, att ha mjölkfläckar på kläderna... Det går alltid att skylla på amningshjärnan när man glömmer saker (kanske den största konspirationen som mödrar hållit vid liv i alla tider...), eller något att skylla på om man tar en tupplur mitt på dagen (man ska sova när bebben sover).
Det är länge sen vi höll om vår Första Lilla för första gången. Och då liksom bara hände det. Man var så mycket i det. Att jag nästan inte minns hur det kändes. Om jag njöt. Om jag var glad. Jag minns inte hur det kändes att bli förälder.
Men allt har sin tid. Allt har sin charm? Allt var inte rosa moln den första tiden - även om det mest är det jag minns nu...