flisas

Få saker gör mig så upprörd och orolig som när jag inte hittar saker. Tidigare var ja dålig på att leta - det är jag faktiskt inte längre... Den här upprördheten blev värre när mamma dog - när hon försvann... Det hjälper inte att jag letar. Jag försöker hålla mig lugn. Medan skriken växer inom mig. Frustrationen. Hjälplösheten. Nu är jag i en period då saker försvinner... Löven rasar från träden. Himmeln gråter. Det började förra helgen. Med bärsjalen - en vän skulle låna den. Jag skulle bara plocka fram den - jag visste var den fanns... Men där var den inte. Jag letade. Överallt. Men jag fann den inte. Jag kunde inte släppa den. Igår skulle jag bara snabbt leta upp ett hänglås. Jag visste var det fanns. Jag var i god tid. Vi skulle hämta Linus för att åka till ögonläkare, och sedan vidare till simhallen. Jag skulle borsta tänderna och märkte att vattnet rann dåligt i handfatet. Började febrilt försöka lösa proppen. Och sedan var det inte så god tid - men det gjorde liksom inget eftersom jag ändå visste var hänglåset fanns. Trodde jag... Paniken i bröstet. Skriken som vill ut. Som går ut över Sigge som håller på att borsta tänderna, och packa ihop sina saker. Han ber mig andas. Tre gånger. Och sedan säga till mig själv "jag klarar det". Det hade hans kompis Oscar lärt honom. Jag hittade ett hänglås. Idag var det dags igen. Jag har varit på vallen och höststädat - Sigge fick hänga på, för vi skulle på innebandy. Anders var på innebandy i Kalmar och Klara på innebandy i Hovmantorp... Vi fick vända när vi precis hade kört hemifrån för då kom jag på att vi hade glömt innebandyglasögonen. Efter träningen fick vi vända - för att vi hade glömt vattenflaskan på träningen. Jag lämnade Sigge hos en kompis. Och fortsatte hem - Linus och jag skulle göra läxan. Han och jag. Medan jag fixade pannkakor. Jag hade sett läxboken på bänken i tvättstugan. Vi skulle bara hämta den. Men den är borta... Vi letar febrilt. Jag försöker att vara lågaffektiv. Lugn. Vill inte göra honom upprörd. Vill bara hitta boken. Men vill inte att han skriker på mig. Hans frustration - på min. I mig. Försöker tänka smart. Och utanför boxen. Letar överallt. Utan att finna den. I vårt hem är det bäst att göra läxan på helgen - när vi hinner. Nu - innan nästa sak ska hända. Vi hittar inte boken. Kanske åkte den med till skolan igår igen - engelskaboken låg nämligen kvar hemma - kanske tog han fel? Antingen är den här hemma - och då måste vi leta upp den... Men om den är i skolan - då hjälper det ju inte att leta... Frustration. Stress. Obehag i kroppen. Olust. Vill ha koll. Ordning och reda. Vill ligga i fas - och gärna steget före. Just nu känns det som om jag ligger, hopplöst, steget efter. Trevar i ingemansland. Famlar i mörker. Saker samlas i högar. Försvinner. Medan löven trillar och naturen dör... Kanske hinner vi räfsa ihop löven, och kan hitta sakerna som har samlats under... Så att livet kan börja spira igen... Kanske återuppstår livet framåt våren...?
Jag lånar Emils bok när jag åker och rider - tar ett foto. Försöker lösa det. Jag åker och rider. Jag försöker andas lugnt.