flisas

Jag sätter mig vid datorn, pustar lite. Tittar ut. En del blad börjar bli gula och röda. Det regnar lite. Hösten närmar sig. Jag vet inte var jag ska börja. Det händer så mycket hela tiden... Den här veckan blev jag student igen. En distansutbildning inom IKT. Vi skulle presentera oss... "Eleverna har sedan några år tillbaka egna datorer/paddor/cromebooks. Vi har precis fått tillgång till google classroom. Under några år har vi använt oss av digitala läromedel. Ibland har frustrationen varit stor. Hos mig, och hos mina kollegor. Vi hinner inte med. Vi sitter med en PC, och senare en mac - eleverna fick PC, bytte till ipad, och nu har en årskurs cromebook... Vi vet inte hur de fungerar... Vi hinner inte med. Jag har försökt lära mig vilka program, appar och tjänster som finns, vad man kan göra med dem, hur man kopplar ihop pedagogik och IKT. Och hur man använder programmen och apparna - som ett pedagogiskt verktyg och som ett kompensatoriskt - men framför allt som ett naturligt - hjälpmedel. Jag vill få verktyg som underlättar för mig och eleverna - vid bedömning - såväl formativ som summativ - och kunskapsinhämtning. I skolan kommer tyvärr ofta elever undan genom att vara tysta och inte erkänna att de inte har förstått tills det ställs på sin spets och det är dags för de summativa betygen. Jag behöver hitta vägar för att synliggöra, framför allt, den formativa bedömningen. Jag vill försöka hitta strategier för att synliggöra lärandet i klassrummet ännu tydligare – försöka få eleverna att förstå att de är ägare av sin lärprocess genom att lägga tid och fokus på den feed-back som de får av mig och andra. Jag vill hitta vägar att samarbeta med kollegor på och utanför den egna skolan. Jag vill att digitala verktyg inte ligger utanför själva lärandet utan bör finnas som en naturlig del i undervisningen. Det är en del av vår tid... Vi kan inte längre välja. Jag vill få en inblick i tidsenliga lärverktyg som kan användas som en naturlig del av lärande, för formativ bedömning och för att skapa struktur i undervisningen. Jag vill fortsätta att utveckla möjligheterna och användandet av modern teknik som verktyg för kunskapssökning, kommunikation, lärande och bedömning. För att göra undervisningen mer tillgänglig, roligare och för att öka måluppfyllelsen hos eleverna. ..."
Föreläsaren var tyvärr inte speciellt bra. Men det är spännande att höra andra erfarenheter. Och få testa själv. Få lite input. Få lite tid. Lite inspiration.
Och så pågår livet - träningar, lektioner, ridturer, tvätt, städning, utvecklingssamtal... Väntade och oväntade händelser avlöser varandra... Möten i klassrum, på fotbollsplaner, i affären... Allt som hör hösten till - slöa huggormar i vägkanten, loppor i håret, springmask, virus, basillusker, regn, höstgråa dagar, färglada löv... Sanningar möter hypoteser. Omprövar. Skapar resultat och slutsatser. Reviderar. Tro möter vetande. Känslor mot naturvetenskap. Okunskap skapar frustration, hopplöshet, uppgivenhet. Gamla erfarenheter möter nya och skapar nya insikter. Jag försöker tänka nytt - utan att direkt förkasta det gamla, beprövade. Jag påminner mig om att människor vill göra rätt om de kan... Elever. Lärare. Föräldrar. Jag möter föräldrar som är "jobbiga", ifrågasättande, otillräckliga... Och jag påminner mig då om att föräldrarna skickar det finaste de har till oss i skolan. De vill väl. De vill det bästa. Jag väljer att se den otillräckliga föräldern som en som kämpar och försöker men ändå kanske inte når ända fram. Det synsättet skapar en mjukare relation till både förälder och barn. Jag dömer inte, vi gör alla så gott vi kan. Utifrån det förhållningssättet kan det vara lättare att både ta och ge råd och tips och skapa de bästa förutsättningarna för varje elev. Jag väljer att se den "jobbiga" föräldern som den som gör det alla föräldrar borde göra - nämligen säkerställa att skolan fungerar för deras barn. Ofta känns det jobbigt för att jag vet att det ofta ligger något korn av sanning i förälderns sätt att se saken också. De här mailen och samtalen ska sporra oss att bli bättre...
Jag beundrar de föräldrar som kämpar i vardagen med att fostra sina barn och som dessutom ibland får kämpa mot en oförstående skola. En del föräldrar orkar inte - det vet att skolan gör fel... Att barnet skulle behöva något annat... Men vet inte hur de ska gå till väga... Ibland har skolan det svart på vitt - men jobbar inte efter det ändå... Jag dömer inte föräldrar för att de inte orkar, förmår eller gör... Jag ser det själv - jag vet hur svårt det är att förändra en skola, att stå upp... Och då borde jag ändå kunna... Föräldrar är experter på sina barn och det måste skolan ha tillit till - oavsett om föräldern orkar eller inte. Oavsett om föräldern har kunskap eller ej, oavsett om föräldern har svårigheter eller ej, utbildning eller ej, är engagerad eller ej... Vi måste se till att alla elever får det stöd de har behov av och att kunskapen kring olika funktionsnedsättningar ökar. Klimatet i samhället måste vara så att bägge parter ser varandras kompetens och respekterar denna.