flisas

Idag mötte jag en resursperson på L:s skola - det väntas utvecklingssamtal. Jag skrev ju att vi fick hans omdöme innan lovet. En difus känsla i magen och bröstet sen dess. Av ångest. Och rädsla. Frustration. Litenhet. Otillräcklighet. Över skolans oförmåga att få mitt barn att lyckas. Samhället som sviker. Skolsystemet som brister. Jag läser berättelserna överallt - om de svikna barnen. Barnen som sakta bryts ner. Blir osynliga och vill dö. Som fråntas sina rättigheter att lyckas.
Skolan har satt in stöd. Skolan har försökt att göra anpassningar. Men om inte anpassningarna och stödet är rätt? Vad händer då? Vem tar ansvaret? Vad behöver förändras? Vad kan förändras? Vad är det som gör att det inte fungerat hittills? Varför tar inte skolan ansvar för att de har misslyckats? Alla elever har rätt till en fungerande skolgång. Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Varje elev har rätt att i skolan få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter. Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som till följd av funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Vem tar ansvar att se till barnets rättigheter? Vi ser ju att det går. Han kan lära sig. Han kan lyckas - om uppgiften är väl begränsad, det finns tydliga och korta instruktioner, med bilder. Resurspersonen ansåg att problemet ligger i resurser - och hos rektorn. Att vi måste trycka på. Jag tycker, framför allt, att det handlar om prioritering och förändrade arbetssätt. Välvilja att hitta andra sätt att förhöra och undervisa. Att vända spiralen - från gigantiska misslyckanden till små framsteg.