flisas

Städdag på vallen - Sigge och jag städade omklädningsrummen innan vi drog vidare till innebandyträning. Man gör så gott man kan. Man hinner det man hinner... Och ibland är det lika bra att byta toarullen själv, än att vänta på att någon annan ska göra det...
Man vill så mycket. I så många sammanhang. Man vill passa in. Man vill vara glad. Duktig. Inspirerande. Jag möter det överallt. Människorna med ångesten. Rädslan att inte vara bra nog. Att inte passa in. Att inte duga som man är...
Och ibland - förstår inte ens människan hur bra den är...
Good enough is enough...
Jag möter ångest som måste ut.
När mamma dog - dog mitt skratt. Det där Ohämmade skrattet. Från djupet. Hejdlösa. Det där som vittnar om odödlighet. Jag har gråtit så många gånger sedan dess. Men jag har alltid kvävt det. Alltid torkat tårarna innan jag har gråtit klart. Jag skulle nog behöva gråta ohämmat - för att kunna skratta ohämmat... Jag har alltid "skärpt upp" mig för "någon annans skull, eller för min"... för att inte gråten passar...
Att vara Good enough är svårt - att vara nöjd med Good enough är ännu svårare. Det är lätt att säga - men det gäller ju inte mig? Jag skulle vilja kunna förändra. Jag skulle vilja vara bättre för dem som skolan sviker - gång på gång. Och jag tror jag skulle kunna vara bra. Men jag vet inte var... Finns den skolan? Skulle det vara möjligt? Hur skulle den skolan se ut?
Det är inte lätt att vara tonåring. Det är inte lätt att vara vuxen. Det är inte lätt att vara människa...