flisas

På http://www.overlevnadsguiden.se/inspirationmotivation/nar-morkret-sanker-sig-over-kanslorna/?fbclid=IwAR3tJcB4EFYGw5JZp0DpTkpz2jQDnKn2ReifGj1Ol9JZN-6rc37MV-fBiqk läser jag: "Julen är ljusets högtid, men också mörkrets. Julen är också gemenskapens och familjeumgängets högtid, men även ensamhetens och tomhetens. Av alla våra svenska högtider är julen den som är förknippad med mest förväntan och glädje men också med mest ångest och sorg. Känslan inombords blir som mörkast just för att den borde vara som ljusast.
I juletid är det traditioner och förväntningar som styr, tryggheten i att fira jul med samma människor och på samma sätt som man alltid gjort binder samman dåtid, nutid och framtid. Men om året som gått har kommit med stora förändringar som gör att allt inte längre är sig likt kan julen bli svår att uthärda.
Om man dessutom kanske redan mår dåligt sedan innan och är ledsen, deprimerad och ångestfylld så blir julens krav och förväntningar ytterligare en börda att bära. En börda av att låtsas att allt är bra, att försöka fungera trots att det känns som om man ska gå sönder och att orka en dag till.
Julen infaller under den mörkaste tiden på året, den tid när naturen vilar, när djuren sover dygnets flesta timmar och vi människor också är inställda på att varva ner, komma i kontakt med oss själva och vårt ursprung och ta hand om vårt inre.
Men i vår moderna livsstil har den återhämtningen helt försvunnit, den meditativa stillhet och kontemplation som mörkret inbjuder till har förbytts i hetsig överkonsumtion och stressade möten med människor som borde stå oss nära men som vi egentligen knappt känner längre. I alla fall inte känner på djupet, för ingen har tid att prata med varandra tillräckligt länge för att nå dit.
Mörkret och kylan leder oss inåt i värmen och inåt i oss själva för att utvärdera, läka och ladda om. Kroppen och själen ropar efter frid, ro och stillhet, och efter att återknyta kontakten med oss själv och vårt ursprung. När vi inte lyssnar till de ropen utan går tvärtemot våra instinkter förstärker det känslor av stress, överbelastning, hopplöshet och ensamhet.
Ensamhet inte bara från varandra utan allra mest från oss själva. Ingenting känns så ensamt som när man har övergett sig själv och sina mest grundläggande behov. Det vi behöver är inte mer prylar, mer stress, mer reafynd, mer ytliga konversationer eller mer påklistrade leenden. ..."
För mig har julen - framför allt sedan mamma dog känts jobbig. Jag har fått ta djupa andetag för att kunna kontrollera mina känslor. Saknaden av den som är den personen som gav mest, utan förbehåll, som älskade packet och att ge blir så ofantligt stor. Jag har många älskade människor runt mig, ändå blir saknaden den som tar över.
Och julen kommer verkligen i en mörk tid - när jag många gånger känner att jag inte orkar mer - just då ska man vara glad och orka umgås - trots att man knappt orkar ta hand om sig själv. Jag har svårt att hantera förväntningarna, de tindrande ögonen och glädjen när jag slåss mot känslorna av orättvisa, stress och överkonsumtion.
Men julen har gått bra - trots kraven , stressen , saknaden och mörkret. Vi har umgåtts. Vi har ätit gott. Barnens ögon har fått tindra. De har varit glada. Jag har varit glad.   Och Anders och jag har hunnit laga diskmaskinen - igår tog vi oss tiden, vände och vred - det kändes som de vuxnas labyrint, fast på riktigt. Det kändes som om vi kom ett steg närmare pappa - utan att ringa honom, vi la ner vår själ och vår tid, istället för att direkt ringa honom eller köpa en ny när felkod efter felkod dök upp. Nu är Klara på innebandyläger.