flisas

Idag fick vi besök av den nya skolpsykologen. Hon berättade om hennes arbetssätt och vi fick lite tips kring en elev. Råden hade jag också kunnat ge - till någon annan. Och det är då jag hör mig: "det har vi redan provat", "vi försöker, så gott vi kan...", "vi skulle behöva fler hjälpjag, mindre grupper...", "vi har gjort extra anpassningar", "... och använt oss av tydliggörande pedagogisk (det mår ju alla elever bra av...", ... Jag är inte den läraren jag vill vara. Som känner att vi redan har "provat allt", som ger upp, som inte är lösningsorienterad... Jag hör mig skylla på organisationen. Och på mig... Alla elever har rätt att lyckas, utvecklas... Jag förstår att eleven skulle kunna lyckas - om jag var ett bättre jag... om jag gjorde annorlunda... - det är en prioritering. Av elever. Vem ska vi offra? Precis som den diskussionen jag hamnade i på förmiddagen - vem ska vi offra, när en elev är rädd för en annan, och eleven som har hotat en annan inte flyttas på... Vem ska vi offra? På vems bekostad? En elev? En annan elev? Mig? Jag vill inte prioritera. Jag vill inte vara good enough - jag vill vara bra, för alla. Jag vill inte vara en lärare som ger upp. Som ser problem - istället för lösningar. Är det dags att byta yrke? Jag kanske inte är byxad...? Jag har lovat mig själv - för länge sen - att inte bli en bitter lärare... Vuxna är ställföreträdande hopp för barn. Om vi ger upp om barn så blir livet farligt. Det hopplösa är farligt. Vuxna som ger upp och resignerar utgör ingen gräns, inget motstånd, inga skratt, ingen ledning, bara uppgivenhet. Jag har inte gett upp hoppet när det gäller eleverna - det gäller tilltron till min profession och framtidstron... Det finns så mycket som står i vägen för den goda pedagogiken - och vi måste arbeta tillsammans för att lyckas, vi måste se framtiden snarare än att prata om det som inte blev, det som inte gjordes, det som inte hanns, det som inte … Idag är det svårt... Kanske blir det lättare imorgon...?