flisas

Jag sitter och rättar. Och förbereder morgondagens lektion. Letar länkar på studi. Och artiklar på gleerupsportal.se. Och rättar på gleerups. Och förhör Linus på läxan. Och tänker på förutsättningarna vi ger våra elever. Det är alldeles för orättvist  i skolan. Jag märker det ofta när jag läser läxan med Linus. I helgen - då vi vanligtvis gör läxor - skulle en skrynklig stencil med en bokrecension fyllas i. För hand - trots att det inte är så vi har kommit överens om att han ska skriva. Jag skrev av stencilen på paddan - ett google-dokument, och han fyllde i. Och så skulle engelskaläxan göras - den fanns i classroom. Men det fungerade inte att skriva i på paddan - eller det gick, men det var svårt. Jag gjorde om den till ett google-dokument. Och så var det matteläxan. Inklistrade stenciler i ett häfte. Små rutor. Han räknade och jag skrev.
Om jag tänker på mina elever så ser det nog likadant ut - trots att varje lärare är övertygad om att man ger tydliga uppgifter och läxor. Alla lärare gör olika. En del lämnar ut uppgifter i classroom. Andra en stencil. Några har en bok. Vissa har digitala läromedel på ipaden/chromebooken. En snårig djungel för eleverna. Var ska de leta? Var ska de börja?
Som lärare - och mamma - kan jag, oftast, översätta uppgifter och läxor som han får. Jag kan hitta alternativ - när de får en skrynklig stencil med landskapen - hittar jag en övning på nätet, där man kan öva. Och tävla mot varandra. Jag engagerar hela familjen. Jag gör en kahoot för att öva näringsämnen. När han ska lära sig om judendom och svampar - ritar jag bilder och skriver stödord, och hittar ett kort klipp som han kan titta på. När han får glosor lägger jag in dem i en app så att han kan öva på dem. Själv. Med hjälp av spel. Självrättande. Jag loggar in på inläsningstjänst när han ska öva på fysikens gyllene regler. Eller hittar en lämplig film på sli. Med min inloggning - för L kommer ju inte ihåg sin egen... Precis som mina elever har svårt att minnas dina i inoggningsuppgifter till paddan, till gleerups, till Studi, till sli, till classroom...
Jag vill att mina elever ska lyckas - jag vill att min son ska lyckas - jag vill att alla ska lyckas. Men hur ska vi göra? Om inte jag sitter jämte min son - blir det troligtvis ett misslyckande. Precis som det blir för många av mina elever. Vi gör det för svårt - i vår ambition att göra det lätt... När ska skolan bli rättvis? Och jag ställer mig samma fråga som Helena Kvarnsell ställer sig i sitt blogginlägg, https://matteochno.wordpress.com/2018/01/22/det-ar-alldeles-for-orattvist/, "Varför kan inte  digitaliseringens möjligheter komma alla till gagn?". När ska digitaliseringen komma alla till gagn?