flisas

Dagarna går. Semestern har kickstartat. Goa vänner. Cava. Biljard. 

Barnen sover i tält och på studsmattan. Anders och jag var på möte. Utredningen skulle vara klar. Jag sa till fötterna och gå. De gjor de motstånd. Jag lyssnade. Trots att jag egentligen inte ville. Som jag har lyssnat förr på läkare, psykologer, lärare och rektorer. 

En januaridag föddes vår lilla pojke. "Hon har snopp" utropar Anders. Barnmorskan kontrar med "det är nog en kille". 

Jag såg den ljusa framtid som väntade oss, den lyckliga känslan av föräldraskapet. Tvåbarnsföräldrar.  Därmed fick jag också ta del av alla de fantastiska egenskaper som han har och som gör honom till den fantastiska människa han är. Det som jag dock inte visste då var att jag även från och med den dagen skulle få en mängd andra titlar. Helt plötsligt blev jag doktor, psykolog, kurator och beteendevetare. Titlar som inte var självvalda men som jag blev tvingad till i ett samhälle som brister.

Vi är många föräldrar som tittar djupt i våra barns ögon och försöker förklara för dem att det inte är dem det är fel på. Att misslyckanden inte är deras. 

Vi har sprungit på möten, varit brickor i ett spel, en pusselbit i pusslet som ska läggas - pusslet där alla bitar ska läggas. Där alla ska stöpas i en mall och de som inte passar i pusslet måste stöpas om, ändras. Vi har bollas mellan instanser och där det konkreta resultatet uteblir. Varför måste alla vara lika? Varför kan man inte bara få vara som man är?  Vi föräldrar ska stå till svars. Man ska hitta förklaringar. Samtidigt ska vi vara de trygga föräldrar som alla barn behöver. Vi ska hitta kraften att trösta när våra barn bryter ihop. Vi ska också hitta kraften till att slå bort tankarna att vi kanske inte är kapabla till att ta hand om barnen och att vi misslyckats med föräldraskapet, trots att vi innerst inne vet att vi gjort precis allt i våran makt för att hjälpa dessa utsatta barn när de flesta andra sviker. Vi som tvingas hålla tillbaka våra egna tårar när vi tröstar våra gråtande barn och våra tankar far iväg till det fantastiska liv som vi drömde om, men som uteblev. Det är vi som skall förklara för våra barn att det inte alls är de som har problematik utan det är samhället som brister.

Vi slåss, vi gråter och vi kämpar. Mer än andra föräldrar. Vi letar metoder och presenterar lösningar. Vi går på möte och vi gör utredningar. Vi gör allt i våran makt för allas lika rätt till utbildning och allas lika värde i ett samhälle. Men när det ändå brister är det vi som ställs till svars. Allt medans olika instanser bråkar om ansvaret och vems budget allt skall belasta. Men faktum är att kostnaden för att ge dessa barn rätt stöd bara är en droppe i havet mot vad vi kommer få betala. Det syns inte idag, men om ingen förändring sker kommer vi i framtiden få betala en ofantlig summa pengar för de barn som vi idag väljer att blunda för. Men med rätt hjälp och stöd skulle de precis som alla andra kunna bidra och vara en del av ett fungerande samhälle.

Jag har en önskan som borde vara en självklarhet. Jag vill bara att han ska få vara en del av allt. Att vi ska slippa utanförskapet. Jag önskar att någon skulle se sitt ansvar och faktiskt med rätt insatser hjälpa honom. Jag önskar att politiker såg vilket gigantiskt misslyckande detta är för vårat land och för varje enskild individ. Att de löftena om resurser och pengar för de utsatta var mer än tomma ord. Jag önskar att jag fick lägga av mig alla mina roller... och bara vara mamma. Jag önskar bara att jag fick förvandla våra tårar till skratt och glädje. Att vi kunde gå med huvudet högt och bara vara föräldrar. Utan att oroa oss så mycket för framtiden. Psykologen undrade om vi hade tänkt på den? Att man behövde tänka på den mycket. Jag sa att om jag gjorde det så skulle jag vara ett nervvrak. 

Jag sitter nu på ekö. Mammas sten är fortfarande varm. Det är 12 år sen hon dog tyst i natten. Jag vill lyfta henne till skyarna från den plats där hon är. För allt hon gjort i skuggan. För allt hon aldrig skrutit om. 

Jag vill skrika, för alla skrik hon aldrig skrikit. Känslor hon aldrig fått känna. Känslor hon fått gömma. Förtränga. Försvara. Känslor hon burit åt andra. För all smärta hon uthärdat. För livet. För barnen. För frihet. Sin egen. Andras. För all kärlek och omtanke hon hyste. För all förståelse och värme. För all klokhet och skarphet. För hennes analyser och hennes humor. För hennes stekta fläsk med löksås. Moderligheten ända in i döden. Jag vill skrika för alla röster som inte hördes och inte hörs, för de som inte kan eller hann göra sin röst hörd.

Och jag skriker. Det här är mitt okontrollerade primalskrik. Som Ronjas vårskrik när knopparna brister. Samma skrik  som jag skrek när jag födde mina barn - eller som jag trodde att jag skulle få skrika, barnmorskan bad mig istället behålla kraften inom mig. Samma skrik jag skrek vid min mammas dödsbädd för att vi aldrig han säga hej då. Som drakhonan Katla i bröderna Lejonhjärta, när ingen lägre kan fjättra henne i sin håla. När Tengil tappat sin lur. 

Död och födelse i samma ljud. Och skriket övergår i gråt. Och gråten stillar sig till tysta tårar som rinner om kvällen. De torkar i solen. 

Jag vill gråta. Inte för att jag är olycklig. Inte för att jag är deprimerad. Jag vill gråta av respekt. Och om jag vore en Gud så skulle jag överväga att lyfta henne från jorden en stund. Lägga henne i fickan under mitt hjärta, där hon skulle få vaggas till rytmen av min puls, så som hon själv har burit livet och kommit med trösten till andra. Där skulle hon få vila tills världen gjort sig förtjänt av sin kvinna igen. 

Linus kommer ner till mig. Sätter sig på stenen. Mina tårar har torkat och skriket tystnat. Han vill att jag berättar om mormor - och det gör jag. För att vi ska minnas. Vår värld hade varit lite bättre om hon fanns - men vi får inte glömma henne. Vi ska påminna varandra om godheten och kärleken hon spred. Vi ska aldrig glömma...