28/3; onsdag
En ny dag. Med helt andra känslor. Sol. Vinterlandskap. Inte så stora planer. Men framåt kvällen väntar ridning, fotbollsträning, innebandyträning och innebandymatch.
Jag har tid att läsa igenom sparade länkar. Jag läser (https://lararnastidning.se/kunskapskraven-nastan-omojliga-for-manga-elever/) om hur kunskapskraven är omöjliga för 14 procent av eleverna i grundskolan som har en svag teoretisk begåvning. Det hade elevhälsans yrkesgrupper kunnat tala om när läroplanen togs fram – men ingen frågade. En studie, gjord av forskare visar att det finns elever som tillhör grundskolans målgrupp som inte har förutsättningar att klara läroplanens höga krav på exekutiva förmågor och abstrakt tänkande, även om de får extra anpassningar, särskilt stöd och ”pysning”. Jag tror att många skulle klara sig, av de här elverna, om undervisningen ar annorlunda, grupperna mindre, om vi sätter in stödinsatser tidigt och man skalade av. Men kraven är stora i dagens skola. Vi riskerar att knäcka eleverna istället för att skapa förutsättningar.
Jag ser det satiriska filmklippet som sprids på nätet. En kvinna spelar rollen som lärare och ringer till en elevs föräldrar. Hon berättar att lille Liam idag har ”varit involverad i fyra slagsmål, hotat två lärare, haft sönder en bokhylla, kastat en fotboll i huvudet på idrottsläraren och stört undervisningen på alla sina lektioner”. Hon tillägger att detta naturligtvis inte är Liams fel, utan att det är lärarna som bär skulden för hur eleverna beter sig. Föräldrarna har inget ansvar: ”Ni måste hinna satsa på era karriärer och gå på era yogapass och ha era vinkvällar och sedan hinna lägga upp allt på facebook och instagram så att alla kan se hur duktiga ni är som hinner med allting – förutom att uppfostra era söndercurlade jävla ungar till att bete sig som folk.” (http://petrakrantzlindgren.se/2018/03/25/uppfostra-era-sondercurlade-javla-ungar-till-att-bete-sig-som-folk-i-skolan/) Folk kommenterar och håller med. Jag känner inte igen beskrivningen. Det är många barn som inte riktigt kan sitta still, som inte hänger med i undervisningen, som är utåtagerande, som sliter och jobbar med sig själva varenda dag för att klara av att vara i skolan. Barn som i bästa fall klarar sig rätt bra i skolan. Men som i sämsta fall bollas mellan skolor, faller mellan stolarna och slutar som hemmasittare. Där åren går och inget händer. Ingen hjälp finns. Jag möter dagligen elever som skolkar, som inte "uppför sig", som "stör", som säger eleka saker, som är deprimerade, som hamnar i slagsmål... och deras föräldrar. Barnen - och deras föräldrar - vill att skola ska funka. Att de ska lyckas. Att samtalet från skolan inte ska komma. Inte en enda gång har jag träffat en förälder som inte bryr sig, som inte har försökt styra sitt barns beteende och uppfostra det - ingen förälder har tyckt att hela ansvaret är skolans. Jag dock många gånger träffat föräldrar som är ledsna, frustrerade och helt utmattade. De upplever att de har ”försökt allt”. Som försöker få skolan att förstå barnets behov, som försöker lappa ihop trasiga saker som slängs hemma i frustration - och barnet som sakta men säkert går sönder av misslyckanden.
Och så läser jag om S som vill ha mobilförbud - som om det skulle rädda skolan, det är inte fel på mobilen, utan fel på ledarskapet, förståelsen och fantasin hur den kan stödja lärande, och om M som vill ha längre skoldagar och obligatorisk lovskola och läxhjälp för barn som riskerar att halka efter. Vad skulle få en elev med omfattande frånvaro att plötsligt förmå gå till skolan på lovet? Att mer av samma som inte fungerat gör nytta. Ge lärare och elever förutsättningar att lära sig det de ska på ordinarie undervisningstid! Bättre kan ni politiker - än har ni tid kvar att visa vad som är viktigt!
Jag har tid att läsa igenom sparade länkar. Jag läser (https://lararnastidning.se/kunskapskraven-nastan-omojliga-for-manga-elever/) om hur kunskapskraven är omöjliga för 14 procent av eleverna i grundskolan som har en svag teoretisk begåvning. Det hade elevhälsans yrkesgrupper kunnat tala om när läroplanen togs fram – men ingen frågade. En studie, gjord av forskare visar att det finns elever som tillhör grundskolans målgrupp som inte har förutsättningar att klara läroplanens höga krav på exekutiva förmågor och abstrakt tänkande, även om de får extra anpassningar, särskilt stöd och ”pysning”. Jag tror att många skulle klara sig, av de här elverna, om undervisningen ar annorlunda, grupperna mindre, om vi sätter in stödinsatser tidigt och man skalade av. Men kraven är stora i dagens skola. Vi riskerar att knäcka eleverna istället för att skapa förutsättningar.
Jag ser det satiriska filmklippet som sprids på nätet. En kvinna spelar rollen som lärare och ringer till en elevs föräldrar. Hon berättar att lille Liam idag har ”varit involverad i fyra slagsmål, hotat två lärare, haft sönder en bokhylla, kastat en fotboll i huvudet på idrottsläraren och stört undervisningen på alla sina lektioner”. Hon tillägger att detta naturligtvis inte är Liams fel, utan att det är lärarna som bär skulden för hur eleverna beter sig. Föräldrarna har inget ansvar: ”Ni måste hinna satsa på era karriärer och gå på era yogapass och ha era vinkvällar och sedan hinna lägga upp allt på facebook och instagram så att alla kan se hur duktiga ni är som hinner med allting – förutom att uppfostra era söndercurlade jävla ungar till att bete sig som folk.” (http://petrakrantzlindgren.se/2018/03/25/uppfostra-era-sondercurlade-javla-ungar-till-att-bete-sig-som-folk-i-skolan/) Folk kommenterar och håller med. Jag känner inte igen beskrivningen. Det är många barn som inte riktigt kan sitta still, som inte hänger med i undervisningen, som är utåtagerande, som sliter och jobbar med sig själva varenda dag för att klara av att vara i skolan. Barn som i bästa fall klarar sig rätt bra i skolan. Men som i sämsta fall bollas mellan skolor, faller mellan stolarna och slutar som hemmasittare. Där åren går och inget händer. Ingen hjälp finns. Jag möter dagligen elever som skolkar, som inte "uppför sig", som "stör", som säger eleka saker, som är deprimerade, som hamnar i slagsmål... och deras föräldrar. Barnen - och deras föräldrar - vill att skola ska funka. Att de ska lyckas. Att samtalet från skolan inte ska komma. Inte en enda gång har jag träffat en förälder som inte bryr sig, som inte har försökt styra sitt barns beteende och uppfostra det - ingen förälder har tyckt att hela ansvaret är skolans. Jag dock många gånger träffat föräldrar som är ledsna, frustrerade och helt utmattade. De upplever att de har ”försökt allt”. Som försöker få skolan att förstå barnets behov, som försöker lappa ihop trasiga saker som slängs hemma i frustration - och barnet som sakta men säkert går sönder av misslyckanden.
Och så läser jag om S som vill ha mobilförbud - som om det skulle rädda skolan, det är inte fel på mobilen, utan fel på ledarskapet, förståelsen och fantasin hur den kan stödja lärande, och om M som vill ha längre skoldagar och obligatorisk lovskola och läxhjälp för barn som riskerar att halka efter. Vad skulle få en elev med omfattande frånvaro att plötsligt förmå gå till skolan på lovet? Att mer av samma som inte fungerat gör nytta. Ge lärare och elever förutsättningar att lära sig det de ska på ordinarie undervisningstid! Bättre kan ni politiker - än har ni tid kvar att visa vad som är viktigt!
Kommentarer
Trackback