flisas

En natt på buss. 

Berlin. 

Stasifängelset. 

En massiv stålframställning. Gallergrind och taggtråd. Elstängsel. 

Några fångar har det inte suttit här sedan 1989 men fängelset är bevarat i sitt ursprungliga skick och fungerar som en påminnelse över den kanske allra svartaste delen av DDR-samhället.

Guiden ger mig och eleverna en ruggig guidad tur till helvetet.

Vi börjar nere i källaren. Väggarnas vita färg är sliten men kritar fortfarande av sig. Nakna lysrör hänger i det låga taket.

Cellerna saknar helt fönster. 

I vad som kallades ubåten satt de politiska fångarna isolerade 24 timmar om dygnet utan att någonsin se dagsljus. Tortyr hörde till vardagen. Här placerades fångarna i knädjupt iskallt vatten eller fick vatten hällt över sig med hinkar.

En tortyrmetod var att raka skallen på fångarna och sedan låta vatten droppa på deras huvuden. 

I fängelset kan man nästan fysiskt förnimma lite av den rädsla och förnedring som fångarna måste ha känt. Inte bara i källaren utan även i det "nya" fängelset som togs i bruk i början av 60-talet.

Bilen som hämtade de misstänka står parkerad innanför en uppfälld port. Det är en helt täckt skåpbil. När jag kikar in genom sidoöppningen ser jag fem små celler där det bara får plats en stol. Här satt de gripna i totalt mörker försedda med handbojor medan bilen körde runt i Berlin i tre-fyra timmar för att offren skulle tro att de fördes långt bort.

När bilen parkerat och porten fällts ner tändes de hårda neonljuset. Fångarna blev helt förblindade innan de fördes in genom en glasdörr och till en gallerförsedd cell precis till höger om ingången.

Här fick de klä av sig plagg efter plagg. Ända tills de stod helt nakna. Därefter vidtog en ingående kroppsvisitering där inget skrymsle av kroppen lämnades orört. Män och kvinnor behandlades lika illa.

För att ytterligare inpränta förnedringen fick fången från och med nu aldrig presentera sig med sitt namn, bara med numret på den cell där de hölls.

Jämfört med källarcellerna fanns det en extra lyx, madrassen på träbritsen.

Men det fanns ett aber. Den som inte sov enligt Stasis reglemente fick inte sova. Fången skulle ligga raklång på rygg, blicken i taket och händer raka utefter sidorna ovanpå täcket. Med ljuset tänt i cellen.

Genom titthålet inspekterade vakterna fångarna var femte minut.

Guiden demonstrerar vad som hände om någons huvud gled åt sidan. Han drar ifrån en av stålreglerna till cellen och för tillbaka den med en kraftig smäll. Inte bara den som brutit mot reglerna vaknade. Att hindra folk från att sova var en tortyrmetod som inte gav några blåmärken.

Vid det här laget hade den fysiska tortyren i stort sett upphört. Stasi satsade på att tillfoga största möjliga mentala skador. De hade till och med en egen högskola där förhörsledare utbildades i denna metod.

Ju mer guiden berättar desto tydligare framstår Stasis som en förlängning av nazisternas SS.

Vi går genom de långa och ödsliga korridorerna. Tar trappan upp till övervåningen där förhörsrummen ligger. I fängelset fanns fler förhörsrum än celler. De ser alla exakt likadana ut. Dubbla dörrar med vaddering på båda sidor som är täckt av brun eller grön plast.

Fången fick inte sitta vid bordet utan i hörnet så långt från förhörsledaren det gick att komma. De misstänkta skulle känna sig tillintetgjorda, värdelösa.

– Ingen lämnade fängelset utan att ha skrivit under en bekännelse, berättar guiden. Ingen lämnade det här stället utan ärr i själen. Vitsen var att för alltid knäcka dessa människor.

Vilka var det som fördes hit?

De flesta hade försökt att fly från DDR eller andats motstånd mot regimen. Men hit fördes också människor som någon anonymt skvallrat på. I DDR angav barn sina mödrar och fruarna sina män.

Mellan 1960 och 1989 fördes 12 000 fångar hit till ett av Stasis 17 fängelser runtom i DDR.

Men tänker ni, när muren föll så fick åtminstone Stasi-männen sitt straff.

Inte riktigt.

Stasianställda handlade på statens uppdrag. Så länge de följde östtysk lag kunde de enligt västtysk lag inte dömas. Att Stasi lyckades förstöra det mesta av arkiven innan återföreningen försvårade bevisningen. Fångarnas berättelser räcker inte.

Ändå försökte man.

Av 1 000 åtalade stasianställda dömdes bara 15.

Stasimännen förlorade sina jobb men många tjänar numera grova pengar som advokater och psykologer.

Inte ens chefen för Stasi, partihöjdaren Erich Mielke, gick att åtala för alla tusentals döda, torterade och misshandlade fångar.

Till slut dömdes han för två polismord han begått på 30-talet. Han satt fyra år i fängelse, varav ett år i Hohenschönhausen där han bittert klagade över förhållandena.

När jag kliver ut ur fängelset efter en dryg timme är det mörkt ute. Jag känner mig illa berörd av alla intryck. När jag tittar upp mot muren avtecknar sig det elektriska stängslet mot himlen.

Men viss lättnad går jag ut genom den numera lyckligtvis öppna järngrinden.

Vi åker vidare för att titta på Berlinmuren.

Berlinmuren började byggas den 13 augusti 1961.

I början var den bara nån meter hög taggtråd. Sedan en tegelmur och till slut två parallella betongmurar, nästan fyra meter höga, med en dödens korridor emellan. Totalt 155 kilometer lång.

Ingenmanslandet var minerat, bevakat av beväpnade vakter i vakttorn, patrullbilar, specialtränade hundar och upplyst av kraftiga strålkastare. Soldaterna hade order att skjuta för att döda.

Ändå var det många som försökte fly.

Över 200 människor dödades under flyktförsöken.

Muren var en produkt av det kalla kriget som bröt ut efter andra världskriget mellan Västvärlden och Sovjetunionen med sina satellitstater i Östeuropa.

Efter krigsslutet delades Tyskland i två stater. Västtyskland och det kommunistiskt styrda DDR.

Under 50-talet började många östtyskar att fly över till väst. DDR försökte hitta ett sätt att tvinga sina medborgare att stanna kvar.

Den "anti-fascistiska skyddsmuren" blev svaret.

Muren ringade in hela Västberlin men det var östtyskarna som i praktiken blev instängda.

När Sovjetledaren Michail Gorbatjov inledde sin töväderspolitik, glasnost, fick oppositionen i Östeuropa blodad tand. Polen och Ungern var först att falla. Hösten 1989 började östtyskar att demonstrera varje måndag i stora städer som Leipzig och Berlin. Till slut var det hundratusentals människor som tågade på gatorna.

När DDR hävde sina reserestriktioner blev det murens fall. Därefter föll också kommunistländerna Tjeckoslovakien och Rumänien inom en dryg månad.

Den 3 oktober 1990 återförenades de båda tyska staterna. DDR upphörde att existera.