flisas

Jag vaknar upp till mors dag. Jag får ett citronträd av mina barn.  Varma kramar. Djup tacksamhet till Anders som har sett till att jag fick bli mamma, och till mina barn som låter mig vara mamma. Jag åkte till stallet, red en långrunda på Blyte.  Saknaden efter min egen mamma. Vi hördes varje dag. Jag vet att hon försökte att hålla sig från att ringa alltför ofta. Hon ville inte störa. Men hon ville så gärna vara en del av vårt liv. Och hon var en stor del av våra liv - mitt liv. Mina barns liv. Jag vet att jag inte alltid "orkade svara" när hon ringde, och visst kunde jag känna att att den lilla grå bilen kom i tid och otid ibland. Men det var inte ofta - oftast var jag full av tacksamhet för de små omtänksamma handlingarna. Och det är jag tacksam för nu - när jag inte längre kan välja... Jag hade gjort vad som helst för att få höra hennes omtänksamma ord, hennes kloka råd och hennes innerliga kärlek en gång till... Otaliga gånger har jag tagit upp mobilen och försökt ringa henne under de här åren - otaliga gånger har jag trott att jag har sett bilen komma på uppfarten, eller att det är henne jag möter i affären - ibland har jag till och med låtsats att tanten som står framför mig i affären är min mamma... Otaliga bilder, stunder och tankar har jag velat dela med henne under de här åren. Otaliga frågor har jag velat ställa. Jag vet att det fanns stunder när jag kunde känna att jag blev trött på hennes egenheter - men de var få... Och nu skulle jag göra vad som helst för att få vara en liten stund med henne...
Jag är otroligt tacksam för allt hon gav mig - all tid hon delade med mig. Hon lyssnade alltid tålmodigt. Hon körde mig alltid till det ena och det andra - land och rike runt på agilitytävlingar, satt i kalla ridhus - och jag vet att hon gärna hade gjort detsamma för sina barnbarn - hon hade suttit på innebandyläktaren eller vid fotbollsplanen. Hon har pratat, peppat, tröstat och lagt grunden för den jag är. Hon gav mig trygghet.
Jag har känt sorgen i varje cell i kroppen. Många gånger har sorgen förlamat mig. Men det är också ett tecken på att hon var viktig. Att hon har funnits där. Att hon fattas mig. Och det är jag otroligt tacksam för. Och därför tillåter jag mig att fälla en tår idag - och andra dagar, för saknaden, för kärleken.  Och påminner mig om att det finns fortsatt glädje bortom sorgen och lever våra liv som hon hade velat, men glädje, energi, och kärlek! Jag red en runda på Blyte. En lång runda. Vid vägkanterna växte lupiner och liljekonvaljer. Bakom stenar och buskar fanns vättar, jättar, tomtar och troll. Vi galopperade genom landskapet. Kraften. under mig. Ett stilla vårregn föll från himmeln och blandade upp mina tårar som sakta trillade nerför kinden.