21/11; onsdag
Here we go again.
Allt går i cirklar.
Cirklar sluts.
Man går vilse. Går i cirkel. Kommer tillbaka.
Till ruta ett.
Ibland rubbar någon mina cirklar.
Jag går mot habiliteringen. Får flashbacks. Vi tillhörde. Men blev utskrivna. Nu är vi välkomna igen. Vad har förändrats? Det är damma barn. Med lättheter och svårigheter.
Vågar jag? Vågar vi? Vill vi? Blir det åter en människa att dra sin/vår historia för - en person som lyssnar och värderar och sedan lämnar oss åt vårt öde?
Ännu en utredning, en bedömning - av oss, vår son, vår familj. Men vad hjälper den om man inte är beredd på att arbeta utifrån det som kommer fram? Ingen som följer upp eller hjälper till. Bara ett kallt konstaterande utan mening.
Efter en trevande början blev mötet var bra. Vi ser möjligheter. Vi hoppas att någon orkar hela vägen. Att vi inte blir lämnade. Att vi får passa in med alla lättheter och svårigheter. Att vi slipper fler utredningar - att "de andra" är nöjda nu. Att han bara kan få vara nu - precis som han är, utan ifrågasättande och bedömningar.
Igår satt vi på ett utvecklingssamtal. Utan utveckling. Jag tror att de som höll i mötet (lärare, resurs och rektor) höjde nävarna i luften efter mötet och gjorde high five - nöjda med att mötet hade förlupit väl. De såg inte frustrationen och uppgivenheten, de valde att inte se oss, vår situation och L:s framtid.
Jag konstaterar att man kan sörja hur något blev - men inte hur någon är...