8/11; torsdag
Lyssnar på Winerbäck: "Jag har människor runt omkring mig hela tiden
men jag känner mig ensam
Fyller mina dagar allt jag kan man det blir ändå tomt
Ja, det vet jag väl
Vänder mig djupt mot mörkret i natten och undrar "Är du där?"
Märklig är tiden vi lever och jag saknar dig här ...
Dagarna går. Jag fyller dem väl. Men det är mörkt när jag åker. Och mörkt när jag kommer hem. Killarna får styra mycket själva. Linus fixar diskmaskinen, och mellanmål och släpper ut hunden. Sigge byter om till hockyutrustning eller innebandykläder. Vi tråcklar med tider, slår knut på oss själva. Ibland får vi ihop det - ibland inte. Jag stoppar in en maskin tvätt innan jag åker till jobbet - ställer timern så att den är klar när jag kommer hem. Och så är det det där med kroppen - som inte ger själen den välbehövliga vilan. Axlarna hoppar kanske tjugo gånger per natt. Jag vaknar kallsvettig med pärlor på läppen, och försöker lista ut åt vilket håll jag ska dra axeln rätt. Somnar om - och vaknar igen efter en stund...
Jag har folk runtomkring mig nästan hela tiden. Jag försöker se alla mina elever varje dag. Växla ett ord. Möta blicken - om de vill. Bekräfta. Uppmuntra.
Jag möter elever och människor som lever i en annan värld än vi andra. En värld vi inte kan tränga in i. Förstå. Vi kommer inte närheten av att uppfatta samma detaljer som de gör. Vi kan inte känna hur saker luktar i deras värld och vi kan inte känna hur saker kan kännas smärtsamma som vi tycker är mjuka. Vi är inte kapabla att höra alla ljuden runt omkring oss som de hör - vi som kan filtrera bort det distraherande och stressande bruset. Vi som helst inte säger vad vi menar utan omformulerar allting så att den andre behöver läsa mellan raderna och tyda de små vinkarna och hintarna som finns där. De ser dimensioner som vi andra inte har ett hum om och ser möjligheter och sanningar som vi svävar i ovisshet om.
Vi gör så många bedömningar varje dag. I det lilla och det stora. Vi vill få alla att passa in i vår värld. Vi vill möta blickar. Och så tänker jag på frågan jag fick en dag "hur är han nu"? Det kan vara eleven som genomgår en utredning i detta nu, det kan vara sonen... det kan vara vem som helst. Har jag rätt att uttala mig? Varför ska vi bedöma vissa mer än andra? Ibland är det lätt att säga hur det har varit. Men inte hur det är. För det som är nu är ju där vi är - efter anpassningar. Som många gånger är osynliga, åtminstone för oss som är i det, kanske inte för den utomstående. Allt har förändrats. På ett år. På tre år. På... Vi alla förändras. Utvecklas. Vi har landat. Kraschlandat ibland. Klättrat upp. Tagit oss igenom. Det som andra ibland kan tycka verka jobbigt, påfrestande eller annorlunda - är vardagen för mig och inget konstigt. I utredningar lyfts ofta allt som är jobbigt och påfrestande fram - inte allt som är roligt, lärorikt och det som är livet.
Alla processar vi information utifrån vår egen syn på livet och våra erfarenheter. Oavsett vad jag berättar så är det upp till den som tar emot mina ord och förklaringar att göra sin egen tolkning och bedömning av vad jag sagt. Hur är L, din son? Ja du, han är en fantastisk person! Han har ett sällsynt stort hjärta, han är empatisk och värnar om sina nära och kära och djuren. Han kämpar sig fram i den värld som vi försöker få honom intryckt i. Världen som ska vara utifrån vår uppfattning av hur saker och ting fungerar och bör vara. Världen som Vi upplever den. Han går sin egen, ofta ensamma, väg bredvid andra. Han försöker passa in. Försöker skratta när andra skrattar. Han blir allt tystare - för att inte riskera att säga fel. Han är som en pusselbit som faktiskt passar in i den här världen om han bara får lov att finna sin egen plats i den stora bilden. Han råkar ut för att andra blir irriterade när han inte förstår eller när det blir fel. Vi - som anser oss ha så mycket tålamod och förståelse för olikheter men som själva har oerhört svårt att medge att vi har fel, inte kan eller vet eller ens förstår. Vi som dagligen gör fel mot andra och mot oss själva trots att vi vet vilka normer som gäller i samhället och hur man bör uppföra sig.
Frågan är bra. Om än lite orättvis. Kanske skulle man vända på den? Hur är vi (som anser oss vara "normala")? Hur fungerar vi? Vad är det som gör det svårt för andra med en annan bild av världen att få existera på sina villkor sida vid sida med oss andra? Du och jag har säkerligen inte exakt samma bild av världen. Vem av oss har rätt och vem ska bestämma det? Kan man ha rätt eller fel eller bara se på saker olika? Ingenting är normalt med en utredning av en person. Att vända ut och in på en person. Istället för att bara möta personen som den är och försöka förstå världen som personen lever i.
Jag vill och önskar att mina barn - med eller utan utredningar - blir så självständiga som möjligt och känner att de Kan och att de Duger hur bra som helst oavsett diagnoser eller ej. Jag kommer stå vid deras sida, strida om och när jag måste, älska dem villkorslöst och låta dem öppna mina sinnen för en värld med fler färger och dimensioner.
men jag känner mig ensam
Fyller mina dagar allt jag kan man det blir ändå tomt
Ja, det vet jag väl
Vänder mig djupt mot mörkret i natten och undrar "Är du där?"
Märklig är tiden vi lever och jag saknar dig här ...
Dagarna går. Jag fyller dem väl. Men det är mörkt när jag åker. Och mörkt när jag kommer hem. Killarna får styra mycket själva. Linus fixar diskmaskinen, och mellanmål och släpper ut hunden. Sigge byter om till hockyutrustning eller innebandykläder. Vi tråcklar med tider, slår knut på oss själva. Ibland får vi ihop det - ibland inte. Jag stoppar in en maskin tvätt innan jag åker till jobbet - ställer timern så att den är klar när jag kommer hem. Och så är det det där med kroppen - som inte ger själen den välbehövliga vilan. Axlarna hoppar kanske tjugo gånger per natt. Jag vaknar kallsvettig med pärlor på läppen, och försöker lista ut åt vilket håll jag ska dra axeln rätt. Somnar om - och vaknar igen efter en stund...
Jag har folk runtomkring mig nästan hela tiden. Jag försöker se alla mina elever varje dag. Växla ett ord. Möta blicken - om de vill. Bekräfta. Uppmuntra.
Jag möter elever och människor som lever i en annan värld än vi andra. En värld vi inte kan tränga in i. Förstå. Vi kommer inte närheten av att uppfatta samma detaljer som de gör. Vi kan inte känna hur saker luktar i deras värld och vi kan inte känna hur saker kan kännas smärtsamma som vi tycker är mjuka. Vi är inte kapabla att höra alla ljuden runt omkring oss som de hör - vi som kan filtrera bort det distraherande och stressande bruset. Vi som helst inte säger vad vi menar utan omformulerar allting så att den andre behöver läsa mellan raderna och tyda de små vinkarna och hintarna som finns där. De ser dimensioner som vi andra inte har ett hum om och ser möjligheter och sanningar som vi svävar i ovisshet om.
Vi gör så många bedömningar varje dag. I det lilla och det stora. Vi vill få alla att passa in i vår värld. Vi vill möta blickar. Och så tänker jag på frågan jag fick en dag "hur är han nu"? Det kan vara eleven som genomgår en utredning i detta nu, det kan vara sonen... det kan vara vem som helst. Har jag rätt att uttala mig? Varför ska vi bedöma vissa mer än andra? Ibland är det lätt att säga hur det har varit. Men inte hur det är. För det som är nu är ju där vi är - efter anpassningar. Som många gånger är osynliga, åtminstone för oss som är i det, kanske inte för den utomstående. Allt har förändrats. På ett år. På tre år. På... Vi alla förändras. Utvecklas. Vi har landat. Kraschlandat ibland. Klättrat upp. Tagit oss igenom. Det som andra ibland kan tycka verka jobbigt, påfrestande eller annorlunda - är vardagen för mig och inget konstigt. I utredningar lyfts ofta allt som är jobbigt och påfrestande fram - inte allt som är roligt, lärorikt och det som är livet.
Alla processar vi information utifrån vår egen syn på livet och våra erfarenheter. Oavsett vad jag berättar så är det upp till den som tar emot mina ord och förklaringar att göra sin egen tolkning och bedömning av vad jag sagt. Hur är L, din son? Ja du, han är en fantastisk person! Han har ett sällsynt stort hjärta, han är empatisk och värnar om sina nära och kära och djuren. Han kämpar sig fram i den värld som vi försöker få honom intryckt i. Världen som ska vara utifrån vår uppfattning av hur saker och ting fungerar och bör vara. Världen som Vi upplever den. Han går sin egen, ofta ensamma, väg bredvid andra. Han försöker passa in. Försöker skratta när andra skrattar. Han blir allt tystare - för att inte riskera att säga fel. Han är som en pusselbit som faktiskt passar in i den här världen om han bara får lov att finna sin egen plats i den stora bilden. Han råkar ut för att andra blir irriterade när han inte förstår eller när det blir fel. Vi - som anser oss ha så mycket tålamod och förståelse för olikheter men som själva har oerhört svårt att medge att vi har fel, inte kan eller vet eller ens förstår. Vi som dagligen gör fel mot andra och mot oss själva trots att vi vet vilka normer som gäller i samhället och hur man bör uppföra sig.
Frågan är bra. Om än lite orättvis. Kanske skulle man vända på den? Hur är vi (som anser oss vara "normala")? Hur fungerar vi? Vad är det som gör det svårt för andra med en annan bild av världen att få existera på sina villkor sida vid sida med oss andra? Du och jag har säkerligen inte exakt samma bild av världen. Vem av oss har rätt och vem ska bestämma det? Kan man ha rätt eller fel eller bara se på saker olika? Ingenting är normalt med en utredning av en person. Att vända ut och in på en person. Istället för att bara möta personen som den är och försöka förstå världen som personen lever i.
Jag vill och önskar att mina barn - med eller utan utredningar - blir så självständiga som möjligt och känner att de Kan och att de Duger hur bra som helst oavsett diagnoser eller ej. Jag kommer stå vid deras sida, strida om och när jag måste, älska dem villkorslöst och låta dem öppna mina sinnen för en värld med fler färger och dimensioner.
Kommentarer
Trackback