flisas

Det finns en sorg - som man inte pratar om. Men som är livslång istället för dödskort. Den går i vågor som all annan sorg. Men egentligen har den aldrig börjat - och den har inget direkt slut. Inget förändras - det är människan som är. Och man kan ju inte sörja över hur någon är. Bara hur det blev eller är. 

Men det är en sorg som förälder när bilden man hade av familjelivet inte stämmer med verkligheten. När utflykter, fredagsmys, familjemiddag, träningar, skola, läxläsning och kalas byts ut mot sömnlösa nätter och en kamp för överlevnad. 

Det är tyst om den här sorgen. Det är skamfyllt, trots att sorgen inte är över barnet i sig. Olikheter förgyller - och ändå...

Sorgen handlar om att livet inte blev som förväntat. För många. För sig själv. För barnet. För syskonen. Sorg över de svårigheter barnet behöver ta sig igenom. Sorgen över att se sitt barn stundtals ha det jobbigt. Sorg över föräldraskapet som kantas av oro och kamp mot skolan och samhället. En sorg över skolans och samhällets oförmåga att vara för alla. Sorg över uteblivna kompisrelationer. 

Det är en förbjuden sorg man känner. Och man är tyst om den. Man kan inte erkänna den - för vem har bestämt hur ett liv ska levas och vad som förväntas av det. Den är svår att acceptera utan att kränka människovärdet. Man blir ensam i sorgen. Och tiden springer ifrån en tills man tappat bort sig själv på vägen.