10/4; onsdag
Vem är jag? Hur fungerar jag? Vad är viktigt för mig? Sista halvåret går inte till historien som mitt bästa. Det har kantats av besked och diagnoser på barn, hästar och människor i olika tappning. Då ställs man för existensiella frågor - det handlar om
berättigande, om liv och död - men framför allt liv. Ibland orkar jag glutta lite. Ibland inte. Jag är tacksam för människor som bryr sig. Som frågar hur jag mår. Som faktiskt bryr sig om det. Men ibland orkar jag inte förklara. Ibland vill jag inte.
Ibland är inte läget rätt. Var ska man börja? Att bara ta en liten del, av allt - blir så orättvist. Jag vill berätta hela historien.
Jag ser mig som en social person. Men jag har insett att jag, oftast, inte är en telefonpratare - och jag har blivit det allt mindre. Jag gillar inte att ringa personer - jag får alltid känslan av att jag stör. Och när någon ringer passar det sällan - det är alltid mitt i något annat - ett barn som behöver hjälp, en klass framför mig, en lektion som planeras, mat som ska lagas, en häst som rids, en lugn stund i soffan.... Kanske skulle jag behöva öva på det? Jag är ofta väldigt kort i telefonen - vill få fram ett budskap eller fråga något - och glömmer bort allt: "vadgjordeduihelgenvadåtdutillmiddaghurmårduvadgörduvadskadugöravilketfintväder...". Men jag uppskattar ett mess. Jag kan välja när jag svara. Men jag inser att vi är olika. Någon svarar alltid med ett samtal på ett SMS, någon tycker nog att jag är osocial som inte "orkar" svara utförligt på frågor som skulle ta alltför lång tid att besvara. Ibland svarar jag "bra" för att slippa fler frågor när någon frågar hur jag mår. Trots att mitt inre är i uppror. Jag minns att jag ofta fick höra att jag skulle "ringa om jag ville prata" när mamma dog - det är lätt att säga, men sanningen är den att när jag behöver prata som mest orkar jag ringa som minst... Jag uppskattar en fika, ett besök. Men jag är dålig på att veta när. Det spontana är bäst.
Men - jag mår bra - jag bearbetar lite i taget, genom att skriva och prata. Jag bryter ihop. Kravlar mig upp. Anpassar mig. Hittar vägar. Hittar sätt att förhålla mig till saker. Jag ser nya perspektiv. Ibland måste det bara få ta lite tid.
Jag ser mig som en social person. Men jag har insett att jag, oftast, inte är en telefonpratare - och jag har blivit det allt mindre. Jag gillar inte att ringa personer - jag får alltid känslan av att jag stör. Och när någon ringer passar det sällan - det är alltid mitt i något annat - ett barn som behöver hjälp, en klass framför mig, en lektion som planeras, mat som ska lagas, en häst som rids, en lugn stund i soffan.... Kanske skulle jag behöva öva på det? Jag är ofta väldigt kort i telefonen - vill få fram ett budskap eller fråga något - och glömmer bort allt: "vadgjordeduihelgenvadåtdutillmiddaghurmårduvadgörduvadskadugöravilketfintväder...". Men jag uppskattar ett mess. Jag kan välja när jag svara. Men jag inser att vi är olika. Någon svarar alltid med ett samtal på ett SMS, någon tycker nog att jag är osocial som inte "orkar" svara utförligt på frågor som skulle ta alltför lång tid att besvara. Ibland svarar jag "bra" för att slippa fler frågor när någon frågar hur jag mår. Trots att mitt inre är i uppror. Jag minns att jag ofta fick höra att jag skulle "ringa om jag ville prata" när mamma dog - det är lätt att säga, men sanningen är den att när jag behöver prata som mest orkar jag ringa som minst... Jag uppskattar en fika, ett besök. Men jag är dålig på att veta när. Det spontana är bäst.
Men - jag mår bra - jag bearbetar lite i taget, genom att skriva och prata. Jag bryter ihop. Kravlar mig upp. Anpassar mig. Hittar vägar. Hittar sätt att förhålla mig till saker. Jag ser nya perspektiv. Ibland måste det bara få ta lite tid.
Kommentarer
Trackback