flisas

Måndagskänsla. Måndag hela veckan.  En kväll med innebandyträning hemma och på Hovshaga. Med regn, sol, blixtrar och regnbåge - på samma gång.  Vi fick hoppa över ett hockyföräldramöte för att hinna laga mat.  En kort stund av frustration över skolans otillräcklighet i kommunikation som hår ut över min älskade son. En kort stund av svallande känslor. En stund av maktlöshet i rummet mellan skola och hem. En stund av frustration för att varken jag eller tiden täcker till.  Jag tänker tillbaka på helgen. Golfrundor. Ridturerna - då jag tänkte på hur nära vi var, men ändå så långt borta. Jag startade samma tid som det svenska landslaget - skillnaden var att jag var i hemmaskogen och de på EM i England. Alla svenskar åkte ut. Men hästarna mådde bra, och deras "misslyckande" är inget misslyckande när man läser om hästen som drevs till döds. Jag tänker på hur viktigt det är att kunna stå för det man gör. Jag saknar ord för människans dumhet. Det är inte den sporten jag brinner för.  Stunden med kusinerna innan de reste tillbaka till Libanon. Parkeringsvakt med en god vän. Fotbollsmatchen som damerna vann - där målen öste in precis som regnet öste ner. Ett sommarprat i lurarna medan hemmet städades. Ett sånt där prat som man inte vill ska ta slut. Ett som berör. Marie Nilsson Lind - "en fucking queen of glesbygd, sorg och psykisk ohälsa" som hon inledde programmet med. som berättar om sorgen efter att ha förlorat sin syster. Hon beskriver hur hon i över tre års tid försökt hitta tillbaka till sig själv igen. Lista ut vem hon är utan Josefin i livet, och lära sig att leva med saknaden. Hur svårt det är att förstå döden. Ena stunden levande - andra död. I en en liksäck. Skulden. Kunde hon hållit henne vid liv? Utan henne är Marie som Piff utan Puff och sorgen hörs i varje ord, i varje diftong, när hon berättar om uppväxten, systerskapet, kärleken, elchockerna och inte minst livet efter Josefin. "Så mycket tid har en människa inte att den läker alla sår", säger hon i programmet.