flisas

Jag har gjort mig i ordning för en jobbdag. Snabbt - för det är svårt att stå. Det känns som om benen domnar bort. Ryggen skriker. Det blir svårt att andas. Innan jag kan köra måste jag krypa ihop. Nu sitter jag i soffan. Försöker andas. Försöker slappna av. Jag böjer ryggen försiktigt framåt och långsamt lättar det värsta. Långsamt släpper det värsta. Långsamt kan jag återigen andas. Snart. Påväg. Ni som ser mig idag, ser bara en del av mig. Ett av mina ansikten. Kanske är det någon som ser när den värsta smärtan kommer vid en obestämd rörelse. De flesta ser den långsamma gången, det lite släpande steget. Men tårarna i mina ögon är få som kommer att se.