flisas

Första advent. Ett ljus. Imorgon är det jobb igen. Jobbet som jag valde för att förändra. Jobbet jag valde för att jag gillar möten mellan människor - jag vill skapa goda relationer - och att undervisa. Planera och utveckla. 

Varje dag går jag till jobbet med en känsla av otillräcklighet och när jag går därifrån är känslan bekräftad. Vi kan alltid göra annorlunda. Vi får lösa situationer och släcka bränder. Bränder som aldrig tar slut. "Vi blir ifrågasatta från flera håll. Lärarbrist, vikariebrist, pengabrist, ja du vet, ni har alla hört om det. Vi förväntas ha lösningar på det mesta, läraryrket känns ibland som att vara receptionist, sjuksköterska, kurator, vaktmästare, mekaniker, IT-tekniker, förälder, konflikthanterare, uppfinnare och lokalvårdare i ett.

Vi gör ändå vårt bästa, täcker upp för varandra på ett fantastiskt sätt. Vi hittar små små glimtar som får oss att orka hela dagen. En kram, ett hej, eller ett par ögon som verkligen lyser "jag förstår nu". Det är det vi jobbar för. Barnen vi brinner för.

På eftermiddagarna har vi möten, vi planerar, reflekterar, diskuterar och utvecklar oss själva för att kunna vara de bästa lärarna. ..."

Vi förväntas svara i telefon, på sms eller mail efter att vi har gått hem. Hem till våra egna barn. Vi lagar mat, skjutsar, hämtar och umgås med min familj som alla andra föräldrar. Vi jobbar in raster och jobbar på kvällarna - rättar, bedömer och planera - för att vara förberedda.   Vi somnar utmattade - men vaknar med ett ryck när tankarna kommer. 

I höst har jag blivit påmind om hur utsatt man kan vara som lärare - på en månad har jag blivit utsatt för två händelser som skulle kunna bli ärenden hos polisen. Men jag försvarar. Jag vill så gärna tro på mina elever. Jag hittar ursäkter och skyller på omständigheter. Men ibland undrar jag var gränsen går. Hur länge ska jag orka möta mina elever med ett leende? Hur länge ska jag orka vara otillräcklig?