flisas

Julafton - lika overkligt idag som alla andra år. 

Barn som smyger upp från sina sängar förväntansfulla över vad dagen kommer bära med sig. Spänningen är på topp. Men i mammamagen finns oron - över besvikelser. 

En julafton! Så lik, men ändå så olik. Men strukturen. Stommen. Känslan är i princip samma för varje barn som firar jul. Alla laddar upp. Julen ska bli perfekt. Har du tänkt på allt? 

Klockan tre väntar alla på Kalle. Trots att man har sett det förrut. På bordet finns julgodis. Julmaten har inmundigats. Allla sitter samlade ihoptryckta. Tomten är strax på ingång. Granen lyser upp mörkret. Likvärdighet och struktur. Julen är liknande hos de flesta. Men vi kan  twista granen på vårt eget sätt. I vår finns enhörningar, tennisbollar, hockeypuckar och kulor i olika kulörter. En gran som alla andra år. Men genom åren har den sett olika ut. Granen är minsta gemensamma nämnaren. 

Det är så lätt att i strävan efter att allt ska bli så perfekt som möjligt så glömmer vi kärnan. Julen - gemenskapen. Helheten. Allt behöver inte finnas. Allt är inte viktigt. Helheten är viktig. 

Linus och jag tog en promenad på morgonen med hunden. Anders fixade ett par klappar. Sigge spelar och klara är hos en kompis. Linus tar ett bad. Och så ringer pappa. 

Tårarna rinner okontrollerat när vi lägger på. Jag saknar mamma. Jag saknar hennes engagemang. Hon älskade julen - och att köpa julklappar - och att få julklappar! Jag saknar oss. Jag saknar gemenskapen. Men idag ska jag se helheten. Jag torkar tårarna efter en en stunds fulgråt. Jag vänjer mig aldrig...